Androgynt våld

80-talet var ett händelserikt årtionde i Sveriges historia. Ubåtar gick på grund, stadsministrar mördades, miljonprojekten beboddes och Jakob Dahlin blev hela svenska folkets myshomo. Mitt i storstadsidyllen växte medvetenheten om landet utanför, en tredje TV-kanal startades och verkligheten blev allt mer verklig. John Ajvide Lindqvist skildrar i sin senaste roman ”Låt den rätte komma in” ett decenniums sakta uppvaknande och formande efter de nyupptäckta kommersiella idealen som tidigare varit tabu. I Stockholmsförorten Blackeberg trängs ensamstående mammor, välmenande alkoholister, sökande ungdomar, vampyrer och välutbildade pederaster.
Oskar går i 6:an, är överviktig och ett tacksamt offer för översittare med bihang. I stort sett hela mellanstadiet har han blivit kallad grisen av sina antagonister och han litar egentligen inte på någon, förutom Tommy då. Den lite äldre limsniffande grannen som är helt okej så länge han inte blir för påtänd. Oskar är en beläst ung man, väldigt intresserad av bestialiska historier, både fiktion som verklighet, och har en klippbok med tidningsutdrag om seriemördare, psykopater och andra tabloidmonster. Man fattar snabbt tycke för den snart tonårige pojken, som för att dämpa sina aggressioner och ångestladdade tillvaro snattar godis och leksaker. Det är inte bara läsaren han lyckas charma utan i stort sett varje ny karaktär som introduceras ser på honom med blida ögon, om än lite väl medömkande. När Oskar träffar vad som verkar vara en nyinflyttad, något annorlunda tjej i samma ålder, får han äntligen perspektiv på tillvaron.
Ända sedan Bram Stokers ”Dracula” kom i mitten av 1800-talet har den rumänska mytiska legend det blodsugande monstret från bergen spridit sig genom västvärlden. Stroker baserade sin historia på fursten Vlad III Draculas bisarra levnadsöden och det sägs även att myter om blodsugande varelser härstammar från tider då rabiessmittan spreds genom Europa. Johan Ajvide Lindqvist tar det ett steg längre. Man får genom korta glimtar ytterligare insikt i vad som egentligen driver vampyren att om natten söka mättnad och tillfredställelse genom en halspulsådern på sitt offer. Mitt i kavalkaderna av blodplasma, saltsyrefrätt hud och våldspornografi dras genialiska paralleller till vardagslivets små bestyr. ”Låt den rätte komma in” är en bok om livet, en bok om längtan, en bok om att få komma ifrån. Ett monster hemsöker skogarna i Västerort och polisens spaningsstyrka plöjer efter utan minsta ledtråd, samtidigt som en ung pojke terroriseras av sina klasskamrater i en mellansvensk mellanstadieskola.
Historierna korsas genom kärleken till en främling. Oskars nyvunne vän är av vag sexuallitet och Tintomarareferenserna blir uppenbara, inte enbart för att Ajvida Lindqvist själv låter en f.d. svensklärare till pederast åberopa C.J.L. Almqvist-citatet ” Två ting äro vita, Tintomara - oskuld och arsenik.” En referens som drar ytterligare paralleller mellan det mörka hotet kontra den oskuldsfullhetens befriande. Den psykologiska balansgången mellan gott och ont som är vanlig skildrad i skräckgenren är en intressant beskrivning av det mänskliga psyket. Det som gör skräck så fascinerande är just den smärta som reflekteras i gärningsmannens tillsynes egoistiska och brutala handlingar. Monstret finns inom oss, vilket blir både bildligt och bokstavligt i de skickligt utmålade personlighetsbeskrivningarna. Ramarna för ett klassicistiskt uppbyggt verk förvrids och parafraseras när motpolerna möts och de mönstergilla antagonisterna blir en del av den protagonistiska utvecklingen. Skildringen av en bestialisk sexualgalning, vars avancerad pedofili sopar mattan med ”En vampyrs bekännelse” och andra peddoverk, skulle kunna få Freud att dansa av lycka, men boken är inte bara en demoraliserande freudiansk hyllning. Den sexuella drivkraften ställs i kontrast mot den asexuella kärleken och det pederastiska temat kan tolkas både som en hövisk platonism eller en frigjord dyrkan för det vackra, vilket båda ryms inom mallen för hur en vampyr framställs.
Den mystiske främlingen vacker någonting inom Oskar till liv. Med nytt brådmod stärks hans självförtroende, skammen slutar förtära honom och plötsligt har han börjat säga ifrån. I ena ögonblicket slår Oskar tillbaka, i andra attackeras en förbivandrande civilist. Blodbaden, som i tid eller annan bryter, ut får Wallgrens ”Den gudomliga kärlekens historia” att likna en ”Dagens boktips” i ”Bolibompa”. Köttstycken som slits från koppen, lemmar som knäcks likt kvistar, inre blödningar som blåfärgar blek hud och det är så vackert. På samma sätt som Yimou Zhang skapar estetisk action skriver John Ajvide Lindqvist våldspoesi. Likheten med Bram Stokers vampyrsaga är inte bara av genrebaserad karaktär. Båda romanerna är tidsdokument, produkter av en litterär samtid. 1800-talets romantiska ideal personifierat i en skräckskildring skapad ur en myt kontra 2000-talets snabba tempo och kvällstidningsanalyser, utan tid för reflektion, men skrapar man på ytan blir ”Låt den rätte komma in” likt ett av Hemingways berömda isberg.