Livet om löken

Som jag har förstått det skriver Alex Schulman en krönika i gratistidningen Punkt SE varje fredag. Den 9 mars inget undantag och i det numret deklarerar han högtidligt om människan som levande lök. För ett ögonblick verkar det nästan som om han menar att det de facto är han som myntat uttrycket om lager på lager på lager för att sen gå in på hur han fungerar som rödvinsfilosof, vilket i sig är en ganska sofistisk och klockren skildring av vardagskrogrundans konsekvenser. Men det där med löken är en metafor jag aldrig förstått mig på. Det går inte ihop. Att man har flera olika stadier, speciellt under fyllan, är ingen banbrytande nyhet direkt – det är sånt psykologer och filosofer ältat till oändlighet vid det här laget – men att man skalar av sig och byter karaktär som en lök håller inte. En lök ser för det första lika dan ut hela tiden, efter det att man slitit av den det första skyddande höljet. Sen blir den ju bara mindre. I ett misslyckat försök att gå in i sig själv kan man sannerligen känna sig liten, fast jag tror knappast man avlägsnar den där hala ytan av gråtframkallande hölje som lagt sig runt en mer eller mindre vederhäftig medborgare. Kanske att ju mer man öppnar sig desto lättare är det att komma till nästa nivå, lite som ett AA-möte, fast det känns också långsökt med tanke på lökens konsekventa fysionomi och psykets skiftande personlighetskaraktäristika. Nej, lök är ett tilltugg; gärna syltad med honung och crème fraiche till.