För någon timma sedan fick jag en flipp och läste igenom en mängd av gamla inlägg jag skrivit. I tre år har jag skrivit, mer eller mindre regelbundet, på bloggen och det är förvånansvärt hur kort jag kommit i min personliga utveckling. I slutet av augusti 2005, när sommaren var på väg att försvinna iväg i ett grånande moln av förtvivlan, satt jag hemma framför TV-repriserna på Femman, i brytpunkten mellan ett relativt dåligt kvällsjobb vid Stigcenter och att göra ingenting. Någon månad senare skickade samme yngling in, på inrådan av Arbetsförmedlingen, en anmälan till Vikariepoolen Linnéstaden. I början av januari 2007 satt jag där igen, framför gamla kultseriers oändliga rundgång, i min egen misär, med ett nyvunnet fotbollsintresse och blackare än aldrig förr. Så jag gjorde det enda rätta och ringde Pia och Carina för att krypa till korset. Nu är jag fast.
Helt miserabel är jag ändå inte och jag har faktiskt gjort en hel del med tiden, fast min vistelse på Universitetet och i landsflykt känns nu sammandraget och överträffat – som på distans. Nånting, nånting måste göras. Om jag ska klara mig igenom den här vårterminen krävs någon form av stimuli, en förändring som inte bara väcker mig ur dvalan utan ger mig något mer beständigt att fästa mig vid. Det funkar inte att driva runt längre, inte för mig. Många känner sig nog tillfredsställda av att läsa samma morgontidning, gå på samma buss och sitta på samma pub. Samma gamla tidsfördriv, samma gamla storstadsliv, som poeten sa. Jag har aldrig sett mareld eller norrsken, men jag har sett neonljuset spegla sig i vattenpölarna utanför Pusterviksteatern och nött asfalt under Conversesulor längsmed Andra Långgatan sen jag upptäckte snedluggen, kajalen och Lucky Strike.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar