Kaffet är starkt och nybryggt. Jag sitter och skriver tenta då solen skiner in genom köksfönstret och Postal Service ljuder ur högtalarna, och jag får sådana flashbacks från Briljantgatan 67. Aldrig trodde jag att jag skulle sakna att skumpafram på vagnen, en tidig morgon på väg mot Lit.vet. på Humanisten. Men som sagt; mycket hände den våren som förändrade min världsbild. Och fyllevanor.
Även om skriveriet går ganska segt just nu så är jag ändå sjukt pepp på returmötet mellan mig och Per. Man U vann igår och jag känner segerns vindar stötta mig i ryggen. Tro det eller ej verkar det som att min kropp har saknat den fysiska aktivitetens ansträngningar. Jag vet ju att hundratusentals forskare försöker övertyga världen om att motion är hälsosamt, givande och uppfriskande, jag har bara inte trott på det. Sånt där new age-trams går jag inte på! Smal blir man av cigaretter, stark av att slåss och kondisen får man på dansgolvet. Synd bara att jag inte dansar. Därför var det befriande att gå på klubb i lördags och ha kul, utan att känna tvånget att shakea loss. Ingen annan i sällskapet var så överdrivet förtjust i det heller. Tacka vet jag pardans. Där har man gjort bort sig redan då man bjudit upp. Jag säger som Arne Anka i Självbiografin "Bombad och Sänkt", angående att folk alltid ska övertala en till ansatser av spasmiska ryck i (o)takt till musik:
Det känns väldigt tråkigt, för jag respekterar, beundrar, avundas och avgudar folk som kan dansa. Det finns bara ett problem med dem. De respekterar inte mig.
Word!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar