Kuvertet låg där på köksbordet och formligen lös försening. Uppe i ena hörnet var det tryckt ”Fora” i stora tydliga bokstäver. Jag har fortfarande inte listat ut vad jag ska göra med det men det är fullspäckat med olika pensionsfondspararalternativ. AMF, Nordea, SEB, Gud vet vad. Och plötsligt blev livet sådär jobbigt igen. Efter en lång stunds tomt stirrande ut i luften slog jag de romantiksvulstiga tankarna på, och med dem tillbakaträngtandet till, de sorglösa gymnasieåren. Med viss vämjelse erinrade jag mig varats olidliga lätthet – att varje dag vakna upp efter en natt framför OZ, Seinfeld och Frasier; att varje morgon kunna lämna lägenheten och slita asfalten med känslan av oövervinnerlighet, att för en gång skull kunna känna sig snygg när man är på väg någonstans. Nu sunkar jag om kring i Linnéstaden likt vilken frilansare som helst, utan varken ork eller lust att fixa frisyren. Att jag putsat skorna idag är en ren sinkadus i min annars så nedtrampade vardag, anomalien som stadfäster normen, och mitt hårs döda materia är paradoxalt nog levande bevis på hur förvekligad min högfärd och frivolitet jag en gång bar med högt huvud. Inte för att jag hade mer pengar och jag hade antagligen fått lika mycket kallsvettningar av ett pensionsbesked då som nu, dock är det nästan som om jag hade ett rikare själsliv. Det är nog bara inbillning. Men ändå. Klubba på vardagar, dandykväll om helgerna, sena kvällar tidiga mornar, flärd och glans och dekadens tjosan hejsan vad jag romantiserar.
Amerikanska Office på femman ikväll. Bästa att jag pluggar snart då, så jag hinner se det. F.ö. måste jag påpeka att TV.nu har en sjukt skum beskrivning på ett av Simpsons-avsnitten: ”Det är skräckens dag i trädkoja.” w00t…
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar