Maken till white trash-glamour

Äntligen tog ”Ego girl” slut. Carolina Gynnings självbiografiska berättelser om det sorglösa livet som ung, vacker och plastikopererad har legat på mitt nattduksbord i över en vecka i vänta på att bli utläst. Jag har inte kunnat ta mig för. Egentligen har jag ingen bestämd åsikt om Gynning och hennes mer eller mindre tvivelaktiga karriärklättrande genom svensk media. Hittills har hon lämnat mig ganska oberörd och jag har inga intentioner att kritisera hennes som person eller hennes val av liv. Grattis, kan jag bara säga, till att det går så bra för dig Carolina! Men någon författare är du inte. Och ibland är du skrämmande naiv. Det känns inte riktigt som du tänker dig för i alla lägen, speciellt inte vad det gäller att återberätta ditt liv. Tråkigt nog framställer du dig själv som den människa med sämst självinsikt i världen – snudd på hybris. Ett gammalt ordstäv, inte helt taget ur luften, gör sig påmint: ”Det är lätt att vara efterklok”.
Som jag väljer att tolka det är boken ett sätt för Carolina Gynning bearbeta sin minst sagt traumatiska tid som fotomodell, skådespelerska, dokusåpakändis, sångerska o.s.v. och inget fel i det. För vissa har ”Ego girl” helt klart ett underhållningsvärde, men för mig blev det bara en parodi på sig självt. Det berättas om hur Carolina växte upp som ’frigjord vilde’ efter en mer eller mindre jobbig barndom. Man får klart för sig hon har en livsavgörande kombination av personlighet och självbevarelsedrift som räddat henne från att bli slukad av modevärldens rovdjur. Tillsammans med det att hennes mor inte lät henne proffsjobba innan hon avslutat sina gymnasiestudier. So far, so good. Det är först när hennes pojkvänner en efter en radas upp man börjar ana oråd. Alltför ofta nämns det att till skillnad från alla tidigare relationer har just denna kille blivit en vän för livet, och det är väl sånt man tycker att Gynnings medhjälpare Ingrid Carlkvist borde ha redigerat bort. För det är väl därför hon står medskriven på omslaget? Ärligt talat vet jag faktiskt inte. Snart blir mallen för uppenbar och efter halva boken pallar jag knappt att läsa mer. Jag plågar mig faktiskt igenom det sista kapitlet, skrivet likt en dagbok. Huruvida den är fiktiv eller sann framgår inte.
I den värld av kokain, kändisfester, gruppsex och social missanpassning står den blonda svenskan – hon ar blivit kallad både den nya Anita Ekberg och Victoria Silvstedt – trots allt på egna en och verkar ibland likt en hjältinna, vars självutnämnda uppdrag är att rensa upp i Milano-träsket och spegla hur det egentligen ser ut. De goda intentionerna till trots ser man ingenting nytt. Allting har sagts tidigare och det enda som gör någon skillnad är att detta är versionen om hur någon nyktrade till under en dokusåpa och lyckades skapa något oavsett sitt svartmålade rykte.
En sak som irriterade mig är hur Carolina hela tiden framställs som en ytterst insiktsfull och upplyst person. Vilket hon säkert också är nu, men jag har svårt att se hur hon i många fall lyckats hamna i de häpnadsväckande situationer, främst i destruktiva relationer med svartsjuka/våldsamma/psykotiska pojkvänner, vilka boken består av. Många gånger tror man inte det är sant och jag kom på mig själv att tänka ”inte igen!” då hon berättade hur och gick/tog tillbaka Olivier de Paris. Vad som fick droppen att rinna över för in del var när man fick veta att hennes bror drabbats av cancer och hur blotta åsynen av bölderna på dennes hals fick henne att ställa diagnosen. Jag vet inte om jag letar fel. Många skulle säkert dra samma slutsats som Carolina gjorde, men det är något i hennes glorifierade framställning av sig själv som får det att verka så påklistrat. Antagligen hade jag tyckt annorlunda om den sekvensen varit tidigare i boken, innan man hunnit tröttna på alla utläggningar och slutledningar.
Har man ett genuint intresse får Carolina Gynnings liv och leverne kan ”Ego girl” säkert vara oerhört berikande, fast ur ett författarkritiskt perspektiv är det en tråkig upplevelse. Säga vad man vill så berättads det dock om hur en trasig själ fått orken att hela och tack vare en dokusåpa blivit av med såväl ätstörningar som drogmissbruk, fått ett relativt lyckat genombrott som konstnär och nu – även om historien inte förtäljer det – sitter och pratar dagsaktuella ämnen i TV4:s ”Förkväll”.
Fast i mina ögon kommer hon alltid förbli den naivt lyckliga flickan från Helsingborg, inte ännu opererad, utan extensions och på väg uti den stora världen i Milano.