Det är sådana här dagar det börjar krypa i kroppen på mig. Visserligen kan det bero på de tre kopparna kaffe och kuben Dextrosol jag smäckte i mig vid lunch då jag försökte lära 9D om Virginia Woolf. Allting blir så futtigt och betydelselöst. Det är nästan som en sublim upplevelse att kolla ut på eftermiddagssolens vandring över taken. Uppgivenhet är det jag känner. Jag kan inte förmå mig själv till att göra någonting av värde. Jag har suttit och läst bloggar i snart en timma nu, istället för att skriva på den tenta som är i ack sådant behov att färdigställas. Att skriva om ett minne, med initialläge ur ett fastställt intryck, och sedan analysera berättelsen med etnologiska termer, baserade på vedertagen kurslitteratur, känns så blasé för tillfället. Dessutom blir det löjligt narcissistiskt att evaluera sitt eget minnesförmåga: ”Jag tror jag menar...”
Rastlösheten irriterar mig verkligen och det värsta är att det inte finns något jag kan göra åt det. En promenad, javisst. Men sen då. Inte heller pallar jag att vara med någon. Det blir alltid en massa stillasittande ingenting, så slutar det med att jag lackar och börjar kedjeröka. Nånting, nånting måste göras. Det är som jag förspiller min tid utan anledning. Vad hjälper mig nu, en färja mot öst kanske?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar