Ensam är stark?

Inte helt oväntat kretsar en stor del av min vardag kring barn, barnafostran och barns förhållningssätt till varandra. Det är inte sällan man startar diverse tankebanor kring både ens egen och andras barndom och allt därtill. Tankarna flyr lätt iväg, man börjar ifrågasätta sina beteenden och ställningstaganden. Som barn har man merendels en relativt lättvindig inställning till existensen, man är i månt och mycket totalt omedveten de konventionella principer kring alltings vara kretsar. Då man inte reflekterar så mycket över tillstånd och närvaro är det svårt att skaffa sig en klar uppfattning. Anledningen till att barn ofta liknas vid direktresponsen personifierad är mycket troligt deras perception. Efter ett tag, i och med att man blir erfarenhetsrikare, börjar man reflektera över sin omgivning, fortfarande med intrycket av att huvudparten av tillvaron anpassas med syftet att understödja just en själv. Barn kallas ibland lite uppblåst för egoistiska. Allteftersom empirin blir starkare sprider sig även insikten om det kollektiva. Snart står det till och med klart att man själv behöver rätta sig för att komma in i leden.
Redan på ’dagisnivå’ lär sig barn att vända kappan efter vinden för att vara med i det starka, d.v.s. den stora massan. Denna synbarligen harmlösa strävan att få delta tar ibland förvridna proportioner. Viljan att vara med deformeras omärkligt, som en tjuv om natten, genom rädslan för att hamna utanför, till en vi-och-dem-känsla. Den överhängande faran att inte vara som ’de andra’, inte passa in i sammanhanget, kan driva de flesta till att göra vad som helst för att få smälta in i den stora blysänket av gemenskap. Självförtroende stärks i tillhörighet. Att agera som människor runt om kring sig, alla kompisar, blir ett naturlig val att långsamt låta sig formas likt omgivningen tycker passar. Inte bara ökar risken för att man förlorar sina egna karaktäristiska drag och åsikter, man mjuknar som självständig individ. Självklart bidrar man också till gruppens helhetsbild och därmed påverkar man även andra runtomkring. Även om det finns ett klart överhuvudet undgår inte vederbörande heller inverkan från andra. Sällan är det tydligt vem den såkallade ledartypen, många verkar i det dolda, ibland kan flera styra och ställa, det kan till och med vara så att det byts från och till. Men gruppen är konstant.
Därför är det svårt att bedöma vad som triggar igång aktioner och uttalanden inom ett samling. Alla gör det, i rädsla av att vara den som gör fel. ”Kids can be cruel” som Oprah sa. Hittar man en hackkyckling ser ingen ens egen skavanker. Anmärker man på de som inte tillhör gemenskapen stärker man väl sin ställning i den? Det går inte att förklara vad som pressar fram aggressioner och förakt mot tillsynes gelikar endast för att de står i fel folkhop. Visst, barn kan vara hemska mot varandra och det kan grunda sig i direktrespons och allt det där. Faktum är att mobbing, främlingsfientlighet och hatbrott grundar sig en och samma sak oavsett vad man väger in för sociala referenser – rädslan för det annorlunda och att själv vara det, rädslan för utanförskapet.
Inget nytt under solen, den har sin gång. Hur kommer det sig då att fördomar, de orättvisor man lastar på andra, ligger kvar så djupt rotade? Mina vänner pratar fortfarande om hur illa de tyckte om vissa klasskamrater för att de var så ’töntiga’. Jag försöker inte måla ut mig själv som ett helgon. Jag kan redan här säga att jag tillhörde de som stod vid sidan och tittade på, gömde mig när kommentarerna haglade över hackkycklingen som skyende smög genom korridorerna. Inte av rädsla för att själv hamna där utan bara av ren uppgivenhet. Jag tillhörde en värsta sorten, de likgiltiga. Det vet jag nu. Alltså förstår jag inte hur de jag alltjämt umgås med fortfarande häva ur sig dräpliga kommentarer om folks utseende, beteende, uttalanden och andra personlighetsdrag. En sak om man distanserar sig till någonting långt borta, en TV-personlighet, artist eller vilkensomhelst-person man stött på en gång. Inte det att man i all välmening sitter och snackar skit om någon vi känner, vet vem det är eller bara hört om. Man är ju bara mänska. Dock ar jag svårt för de som på fullaste allvar kan avsky på grund utav en olikhet, ett störande element eller outgrundliga och ömsesidiga påtryckningar från närvaron. När man gemensamt fortfarande föraktar människor är det inte långt kvar till Auschwitz.
Enda sedan barnsben har jag blivit intalad att ensam är stark. Det kan vara ett moraliserande barnprogram, en dikt av Karin Boye eller bara talesättet. Och alltid har jag ställt mig frågan vad som egentligen händer med de ensamma, de som lämnas utanför. En sak om man frivilligt går mot det kollektiva medvetandet, pöbeln eller bara en social konvention, de som väljer att sticka ut i hopp om förändring. Då kanske man känner sig starkare än Kenta med dunderhonung. Men alla de som aldrig fick vara med. De som inte fick chansen, de som hamnade i mellan. Hur starka blir de?