Opium åt folket

Av någon anledning har jag ända sedan dagis varit såld på serier. Inte så att jag besitter några fördjupade kunskaper angående Marvel vs. Detective Comics, jag kan inte avgöra vem av Charles Barks eller Don Rosa som är mest Kalle, för mig framstår det underligt att Fantomen och Mandrake känner varann och jag har absolut noll koll intriger komplotter, parallella universum och multipla personligheter. Men jag tycker det är fruktansvärt fräckt. Det kan vara det att jag som liten inte gillade att läsa och sällan orkade ta mig an massivare texter. Serier hade actionspäckade sidor i fyrfärgstryck, fulla av rörelse och överraskningar. På senare år fascineras jag över de komplexa strukturerna i uppbyggnaden av en seriekaraktär. Hur allting passar så fruktansvärt bra ihop. Skapandet av en serie måste vara en fantastisk och tidskrävande process och jag kan bara ana mig till den tillfredsställelse när man i slutänden lyckas knyta ihop säcken på ett imponerande och för handlingen logiskt vis. Jag ångrar lite att jag aldrig blev en nörd.
Det som imponerar mest på mig är seriers förmåga att skildra de inre striderna hos en karaktär, vara sig de är en hjälte eller en superskurk. Alltid är det något som länkar antagonisterna samman. Är det inte jakten på ett minne är det sökandet efter sin själ eller önskan om ett vanligt liv. Många av karaktärerna har ofta tragiska livsöden att berätta. Hur de blivit övergivna, svikna lurade eller bara trampat snett. Humorn är också ett berikande element. Sarkastiska kommentarer, one-liners, fyndiga sentenser formligen sprudlar i serievärlden. Tillsammans med en oerhörd kunskapsrikedom. Ta serier som ”Asterix”, ”Tintin” och "Spirou". Där kan man lära sig mycket om både forntid och framtid. Dessutom ställer vissa serier högt etiska och filosofiska frågor på sin spets, utan att för den delen bli sensmoralistiska och pekpinneduktiga.
Vad kan jag säga. Serier är det nya religion.