Ang. ”Planet of the Apes”

Sommaren mellan högstadiet och gymnasiet hade jag mitt första ’riktiga’ jobb. Michael och jag arbetade tillsammans med bostadsrättsföreningens fastighetsskötare med huvuduppgiften att rensa ogräs. Om kvällarna körde TV4 ett ”Apornas planet”-race med de tre första filmerna och sen serien på det. Mitt i veckan satt vi uppe fram till småtimmarna, trots att vi började klockan 7 på morgonen. När helgen närmade sig planerade vi vår street art-raider med schabloner vi skurit ut ur pappskivor. Motiven hämtade vi från filmerna/serien vi sett och vårt slagord blev ”Fight like an ape!”. Det blev inte så mycket mer en tre-fyra gånger, men de gångerna var vi hängivna. Jag har fortfarande kvar grejerna i en ryggsäck någonstans långt in i en garderob.
Nu är Michael nyopererad och orkar verkligen inte springa runt och vandalisera, alt. försköna, stadens gator. Han har alltid fungerat som lita av min motpool, den som håller mig kvar på jorden. Tillskillnad från min fantasiförknippade romantisering kan han besitta en knivskarp världsförankring, samtidigt som han själv kan försvinna iväg och vara okontaktbar i flera minuter så jag himlar med ögonen och tvingas bli realisten. Det vi har mest gemensamt är en oförbätterliga cynism och bitterhet, ett förakt av skiftande karaktär, som evärdligen binder oss samman i ett du-och-jag-mot-världen.