För att jag skulle kunna se ”Green Wing” satte jag, i god tro, timern och försvann ut i den mörka natten. När jag kulle se det imorse hade videobandspelaren kapat av de sista 10 minuterna. Det blir så symboliskt när man masar sig upp med röda ögon och dålig andedräkt – jag slutför aldrig någonting. Samtidigt som Göran Persson håller sitt avtackningstal kommer det krypande, via ett misslyckat försök att spela in en brittisk sitcom, obehagskänslorna av självinsikt. Utanför lyser vårsolen stark över Göteborgslördagen, inne sitter jag i morgonrock med veckans motgångar svävande några centimeter över huvudet, som ett litet grått pappersmoln. Ironiserande nog är det min egen lättja som katalyserar hela upplysningssituationen angående min egen slapphet. En TV-serie får så stor betydelse. TV:n har i månt och mycket alltid styrt mitt liv men innan aldrig gett mig chansen att ta mig själv på allvar. Och nu blir det så patetiskt.
Och vem påstår att TV inte kan vara bildande?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar