Socialrealism

I snart en halvtimma har jag suttit vid telefonen och försökt få tag på Marie Olofsson, men ack... Det där med telefontid är ett satans gissel. Hur tänker de egetligen? Aldrig känner man sig så hjälplös som i en telefonkö eller med upptagettonens ihärdiga tjutande i örat, ändå kan jag inte upphöra att farsineras av hur ouppnåligt åtråvärt det är att sitta på sitt kontor bara vara anträffbar mellan 09:00-10:00 och hur otroligt trevliga telefonister oftast är. Men, men... Nu visade det sig att det inte Marie inte besitter svaren på alla mina, noga avvägda samt utstuderade, frågor. Jag måste ringa han den där Dantanaus. Yeah, yeah...