Alla skulder återbetalda, alla överföringar gjorda. Händerna är rena och alla kedjor kapade. Det finns inget som binder mig kvar längre, inga anledningar att stanna kvar. Kragen på min jacka är uppfälld och bakom mig ligger Det Gamla likt ett ogripbar slagfällt. Det är ny asfalt att slita sulorna mot. På bordet framför mig står glaset med rosé, resten efter en Hemingwaysk söndagsmiddag. Fattigmanslyx, nikotin och duggregn över varvet. På andra sidan älven ligger Hisingen, som hotet från en annan värld, varslande om vad som väntar. Då man inte sköter sina kort rätt. Över allt firas sommarens intåg, den nya eran är här. Fria, lyckliga människor tävlar mot varandra, vill visa alla hur glada de är, måste till varje pris synas mest. Det finns inget som binder mig kvar längre, inga anledningar att stanna kvar. Lönehelg och mogendans. Den kemiska glädjen är den enda sanna glädjen. Visst syns det att vi är glada! Vi som skrattar så vi skriker. Cigarettfimpar, krossat glas på balkongerna som klättrar gatorna fram i en mosaik av förväntningar och förebud. Solen sätter sakta sin skugga över takens mossbeklädda kakelplattor och faller ner för fasaderna. På Gibraltargatan går Håkan Hellström och sjunger om Elin, på Brännö vaggar Björn Olsson i sin gungstol till tonerna av ett munspel, i Majorna gnuggar Doris Svensson sig försiktigt i ögonen för att få bort det sista gruset innan hon vågar möta dagen. Det finns inget som binder mig kvar längre, inga anledningar att stanna kvar. Men likt förbannat kommer jag aldrig längre än till Andra Långgatan.
Dagens låt: "Stuck inside of Mobile with the Memphis Blues again" med Dylan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar