Funderingar över cigaretter och en pulverkaffe

Jag har alltid haft svårt att beskriva känslor, men kanske känns det lite som utanför vindrutan igår, nånstans i skymningsbranden över den danska heden, tillsammans med Erland Øyes loja stämma, på en 12 timmar lång bussresa. Att komma hem är som att resa i tiden. Berlin gav mig så mycket mer än huvudvärk och två svidande ögon. Det var 10 minuter innan Rostock-Gedser jag insåg att det börjar ta slut och att jag senare skulle bli tvungen att röka TaxFree-cigaretter på däck under en sakta sjunkande kvällssol. En solnedgång som fick världen att dö en smula, då det orangea eldklotet, med ett fräsande, försvann ner i ett kolsvart vråldjup. När jag slängde fimpen i det skummande vågsvall som slog mot buken på båten visste jag att det snart var över. Nu återstår bara en vecka på HSB, ytterligare två i en stökig lägenhet och sen är det dags att börja ta farväl – skicka mail och vykort.
Det känns som det är så mycket som jag lämnat ogjort, som jag bara fortsätter fly, fast det är på ett sätt en skön känsla. Efter att jag kom hem igår natt hade jag svårt att sova så jag rotade fram min dagbok, som jag inte skrivit i på ett halvår och satte mig på balkongen med Jan Hammarlunds samlingsskiva i lurarna och kedjerökte i en timma. Med det gälla gnällandet från ”Valarna som sjunger” i ryggen fick jag en sån vilja att bidra med någonting. Det är svårt.
Att komma hem till en ödelagd 3:a mitt i natten, när hungern bitit sig fast och kylskåpet står lika tomt som alltid - utan hopp om frukost till morgondagen - känns det också lite ensamt. Att inte ha någon som väntar på en och är villig att lyssna när man har så mycket att berätta lämnar en så till en själv. På många vis är det karaktäristiskt för hela den senare halvan av det här året. Inte för att det på något sätt förändrar min syn på Tynnered och Västra Frölunda. Briljantgatan 67 kommer för alltid att finnas i mitt hjärta. Sovstadsromantiken och doften av orientaliskt livsmedel har etsat sig in i min själ, de långa spårvagnsresorna har försvunnit ut ur mitt medvetande och allt lämnar bara ett nytt hål.
Jaha, så har man blivit sådär långrandig som vanligt, utan att ha fått någonting sagt egentligen. Jag ville ju bara berätta att jag har en flaska Jim Beam och två paket Davidoff som ska ta slut innan kvällen gör det. Någon som känner sig manad för en sovjetfylla?

Dagens låt: ”Lilla bäcken” - Allan Edwall