Skolavslutning. Sommaren har aldrig varit mer påtaglig än när myllret av euforiska blomsterungdomar tar över de snart bedagade gräslundar runtom i kvällssolen. På den dryga timslånga promenaden från Sandarna spottade jag säkert ett tjugotal olika grupperingar, skrattandes solfräscht linnetygklädda. Okej att det doftade lite väl påtagligt av tonårsfylla på 11:an, men jag måste ändå hylla dessa sommarlediga skolbarn. Vad skulle jag inte ge för att få uppleva det igen. De oändliga kvällarna, de blåögda eskapaderna, hustaken, Håkan Hellström och Slottsskogen. Så här i efterhand vill jag inbilla mig att livet var lite lättare då, trots att jag vet hur skenbart olycklig man är i ungdomsåren. Hur många gånger förälskade man sig inte i fel personer, hur många gånger cyklade man inte hjärtekrossad hem i natten, hur många gånger somnade man inte med fuktig hornhinna och kudden i ett järnhårt grepp. Med folköl i blodet och Jocke Berg i huvudet, The Cure pumpandes ur högtalarna, illusionerna om världens bästa kväll i skymningsutsikt från någon balkong i stan. Varje gång skulle bli den bästa. Och det blev den, ofelbart.
Så jag lyfter på hatten och bockar mig för solnedgång och skolavslutning, i detta ode till sommarpopen i Converse och solglas. Länge leve hjärtat som slår för den solblekta snedluggen… och för Bohuslän!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar