På jobbet växer det smultron vid en husknut. De är inte riktigt mogna än, fast jag var bara tvungen att smaka. Det kändes ganska skönlitterärt att ligga i slänten, med solen i ögonen och peta bort fröna mellan tänderna med ett halmstrå. Det är nog det närmsta jag kommit dekadens den här sommaren.
Insolvensen är borta. Jag vet inte om det har att göra med solen och kärleken eller det simpla faktum att jag fått en gnutta struktur på vardagen. Det gör inte ont att vakna på morgonen och den där gnagande känslan i maggropen som vanligen dyker upp runt 22-tiden har jag inte märkt av på flera veckor. I Västnytt snackas det Hultsfredsfestival, på dialekt. Över Älvsborgsbron har solen försvunnit. Snart ligger Linus i sängen tillsammans med ”Mästaren och Margarita”.
Klockan sex ringer väckarklockan. Det har jag inga problem med. Fastän jobbet tagit mesta delen av min tid känns det okej. Jag är i fas nu. Helgen blir somrig på Olles Elsas föräldrars land (hände ni med) och jag har bloggat idag.
Min tanklösa frånvaro här är det ända jag skäms över.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar