Sällan tar jag mig tid att sitta ner och tänka längre. Tänkandet komer liksom i förbifarten för att endast göra sig påmind och sedan försvinna iväg utan spår. Förr i tiden hände det att jag vaknade upp mitt i natten med en ny idé eller snygg formulering jag helt enkelt var tvungen att skriva ner, så jag hade alltid ett papper och en penna beredd någonstans. Den rutinen är helt väck. För någon vecka sedan vaknade jag till med den kanske vackraste meningsbyggnad världen någonsin skulle få skåda, men tack vare min försummande personlighet har jag nu berövat mänskligheten från total upplysning.
Istället för att göra slag i saken och anteckna mina filosofiska alster direkt ägnar jag nu timtal åt att försöka restaurera dem, till ingen nytta, Ty de är föralltid försvunna i öändligheten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar