onsdagen som Gud glömde

Jag sitter och letar efter en lägenhet. Det går inte så bra. Gårdagen tog på krafterna. Det började med att jag och Pelle agerade vräkningspoliser à la Lars Molin-film. Det kändes lite som vi var två av de snubbarna på statyn nere på Olof Palmes plats när vi skällde ut tanterna som samlade på sig skräp från soprummen och ställde ut i trapphusen. Det som fick Pelle att tilta totalt var när en grådassig och fetlagd i röd morgonrock hävdade att den dataskärm vi hämtat tre hus bort var hennes och hon behövde den akut - i ateljén. ”Men ställ den där då, förihelvete” muttrade fascist-Pelle surt. Det jag lärde mig var att hata folk som samlar på sig skit och att det är jobbigt att bära ett glasbord, "som ska säljas", upp och ner för en trappa fem gånger.
Sen gick vi till Kings Head – vi hade tänkt ladda inför matchen med öl och mat – och fick bittert erfara att det inte var någon after work. Misären tilltrots satte vi oss vid det bästa bordet för att en timma senare bli bortkörda, p.g.a en reservation. Dålig stil tyckte jag och Pelle.
Efter några öl och en eller annan Davidoff glömdes det dock bort och allt var frid och fröjd. Det var trots allt trevligt att se matchen ute med ett gäng testosteronstinna grabbar vid tjugostrecket.
Idag var döden. Att jobba var inget roligt så vi bestämde oss för att cruisa längs Haga Nygata i Tommys elbil (som vi fått ”låna” under semestern). Det är alltid en hit.
Sen ville en viss person träffa mig och prata. Jag gillar inte sånt, så jag sa nej. Jag vill bara dansa och slåss.