sista februari snöar ut

Förut somnande jag framför reprisen av Godmorgon Sverige!:s intervju av curling laget med vintern vinandes utanför och Julian Fane i hörlurarna – det perfekta soundtracket. Enda felet är att morgonrocken ligger i tvätten, så jag har ingenting att mysa runt i. F.ö. har jag inte rökt en cigg på två dagar, fast det har blivit desto mer kaffe förståss.
Lunchen och semlefesten med Duellen-gänget var ett alldeles ypperligt sätt att fira ut helvetets månad. Även om den själv inte riktigt verkar fatta att den snart är slut, eller så är det ett sista tappert försök till att frysa oss alla till små, små snökristaller.
Jag har läst klart min Euripides, min Aischylos och det är bara Platon kvar. Imorgon hade jag tänkt ge blod och på fredag ska jag på arbetsintervju på Mölndals Bro, sen är det helg. Det flyter på… livet alltså. Trots att man alltid kan önska att det vore lite bättre, lite lugnare, lite mindre minusgrader.

Eúreka

För er som inte inte redan vet det har jag ett problem med min Firewire-in-/utgång till datorn; nämligen att jag, p.g.a. otillräcklig konstruktion, inte kan få ut sladden utan att skada dess fäste. Å andra sidan är jag man samt, och, tillika ett praktiskt geni och har, händig som jag är, löst det hela med en liten hammabyggd konstruktion. Jag virade ett stycke björntråd runt kontakten så att när jag drar ur sladden ur in-/utgången inte belastar den utan lägger trycket på trådarna som smidigt får huvudet att glida loss.
Som sagt... Martin Timell - släng dig i väggen!

måndag hela veckan

Nya Nöjesguiden, nya Groove, nya BON. Nya skivor att lägga in på iPoden, nya dramer från antiken att sätta sig in i. Mycket att ta in på en och samma gång. Jag lagade mat åt syrran som hon vägrade äta och känner mig nu som en missförstådd konstnärssjäl samt martyr och i protest har jag gömt allt bröd. På väggarna i mitt rum blänger ansiktena fördömande ner på en vilsen liten tjugoåring som försökt köpa sig en gnutta lycka på Bengans skivhandel. I ivern och yran blir jag lite sentimental och kan inte låta bli att recitera Gustaf Frödings absolut främsta verk ”Idealism och realism”, här i sin helhet:

Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism,
de klyva våra hjärnor.

Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

Det är aldrig fel med värmländsk socialpornografi.

Nu har jag lagt in alla skivor i iTunes och på skivsamling.nu, det är bara att koppla in iPoden och köra – förbannat bara att Firewire-utgången är så fuckad – och sen återstår bara det roligaste: sortera in plattorna i samlingan.

Har lyssnat igenom Graham Coxons skiva ”Happiness in magazines”, från 2004. Spår 4: ”Bittersweet bundle of misery” har ett riff som är löjligt likt det i ”Parklife”, men det är värt. Dagens låt!

Sent en lördag kväll

En lördagskväll med lägenhetsletande, vitt vin och Hesiodos kan väcka känslor man trodde låg begravda långt ner i själmedvetandets utmarker. Jag har lusläst Fredrik Virtanens blogg, skickat mail till både Bodin och Jens, läst Saidas resedagbok samt Expressens respektive GP:s artiklar om Anna Carin Olofssons OS-guld i skidskyttens masstart. Om det sistnämnda kan anmärks att den senare var mer innehållslös än den förra.

Nu har Maya lämnat mig kvar här, för en stad i neon. Hoppas hon får det ball där nere i Berlin. Jag lovar att tänka på dig lite då och då, även om du inte gav mig din bloggish adress.

Dagens låt: Freddie Wadlings oklanderliga version av HasseåTages ”Var blev ni av?”, från revyn Svea Hunds andra akt; där framförd av allas vår Monica Z.

Här är mitt rum:

- Det är inte kul...

Ang. mina dåliga kostvanor

Det där med att hinna iväg till gymmet kan jag ju se i stjärnorna efter. Tiden är så knapp nu för tiden. Ibland känns det inte värt att stressa upp sig över det. En annan har lallat runt med magknip hela den soligt kalla förmiddagen. Jag tror jag kan erinra mig var i problemet ligger. Det håller inte att klämma i sig en limpa vitt bröd vid midnatt för att man inte käkat något under dagen. En limpa med smör, som ett substitut till alla snedvridna affekter och förborgade defekter. Och när vi trots allt är inne på ämnet har jag gjort en liten lista över de livsmedel jag ämnar bygga mitt dagliga intag runt, när jag flyttat:
Lättyoghurt, müsli och bananer
Knäckebröd, keso och avokado
Kyckling- och bönsallad
Kaffe och cigaretter
Pinnglass
Om jag följer dieten kommer jag bli den nye Arne Tammer på nolltid. Med andra ord har jag lagt både rock’n’roll-dieten och rödvinsdieten på hyllan. För ett tag.

Vi har kommit in på den arkaiska delen av antikens litteratur och jag måste bara få recitera ett av den mångfacetterade Alkaios verk, ty jag är med häpnad slagen av denna djupsinniga allegori ()här i Breitholtz tappning):

Förvirrad ser jag stridiga vindars spel.
Från ena sidan vältrar en väldig våg
..och från den andra. Mitt i svallet
....driva vi kring i vär svarta farkost.

Orkanens anlopp bryter vår motståndskraft,
ty redan skvalpar kring mastens fot
..och se, vårt segel fladdrar redan
....slitet av stormen i långa trasor.

Just nu har jag:

• Tomt på kontot
• Kallt kaffe
• Ett mail från Bodin som jag måste svara på imorgon
• Huvudvärk
• Separationsångest
• Dåliga matvanor
• För lite fritid
• Låg moral
• Cigarettsug
• Sömnlösa nätter
• Behov

Es ist alles eitel

Ibland kan det hända att vänner till mig ljuger. Det är inga direkta lögner, i konkret bemärkelse, utan snarare någon form av ombildning eller efterskapande av deras presumtiva verklighet; gärna för att framställa sig själva i lite bättre dager (anm.: min teori). Och sånt lär göra många irriterade, däribland mig. På det stora hela förändrar det inte min relation till mina respektive, men det får mig i tid eller annan att tänka till. De mest progressiva tankebanor ploppar upp i mitt medvetande: tänk om det inte är mina vänner som rekonstruerar de vederbörande händelserna, tänk om det de facto är jag som sitter och inbillar mig och pseudorelaterar mig fram till realiteternas egentliga förhållande, tänk om det är jag – med tanke på att jag nån gång uppfattat alla mina vänner som nån sorts falska profeter – som förblindas av min egen narcissistiska naivitet och det inte är min omgivning som prackar på mig irrläror utan jag som sitter i en bubbla och som en ren försvarsmekanism vitt och brett proklamerar ut och fördömer fåfänglighetens fördärv av den bländade mänskligheten.
Att gå upp kl. 9 en lördag gör mig tämligen epiofamisk.

All text i context-bound. Context is boundless.

Det är typiskt att ju mer man verkligen måste göra desto mindre angelägen blir man att ta tag i det. Eller man, föresten; jag ska nog inte generalisera så utan säga jag. JAG har dålig karaktär. Jag vågar inte ens gå in på MSN med risk för att fastna. På P1 snackas det fågelinfluensa, maskar som bor i banen på afrikaner och latin. Jag har svårt att hänga med och försöker fokusera så gått det går på kapitel 3 i ”Lyrikanalys – En introduktion”. Tyvärr hade dagensskiva.com en intressant recension av nån El Híjo och eftersom jag har ett nyvunnen förkärlek till el musico español så bara måste jag ju kolla upp det.
Min nya favvis är annars Ezra Pound – fascistsympatier till trots – och hans ”In a station of the metro”:

The apparition of these faces in a crowd;
Petals on a wet, black bough

Det här fick bli min lunch:

- Det är inte kul…

Dagens låt: ”The margin” med The Beautiful New Born Children. Allt behöver inte alltid vara så svårt.
Faen, va det snöar ute...

Framförhållning

Min iPod laddade ur på vägen hem. Kylan försvagar den kemiska processen i batteriet, det har min pappa lärt mig. Jag är av den uppfattningen att vill man tycka synd om sig själv är det OK. Och tycker man synd om sig själv får man säga det. I alla fall jag…

Andra tentan nästa onsdag.
Så här ser min almanacka ut denna veckan:

- Det är inte kul...

Dagens låt: Målfotto mellan Nick Caves "Babe, I'm On Fire" och Sigur ros "Svefn-G-Englar".

Blogga, blogga, blogga

Det finns så mycket har i världen man borde prioritera mer än vad jag har som första alternativ till gamman. Men det är inte mycket som slår Lauder’s och en full Josefin. Även om man kankse kunde saknat vissa personer.
Jag borde egentligen maila Victor och svara på Jens SMS men jag orkar inte idag.
Om alkohol får mig at må bra så låt mig då må bra.

Såhär ser köket ut idag:

- Det är inte kul...

en navelskådardag

Alltid lika kul att komma hem från en fika med Bobo och Philip på Wanselus (?) med politisk och musikkritisk debatt, efter Epik II-lektionen, och märka att man fått 44 nya e-mail. Jag har tänkt slänga ihop denhär soppan innan jag kilar upp till Tropic Sun och cyklar cykel, hantlar hantel och duschar dusch. Eventuellt bangar jag tomaterna – sånt är inte min bag. På vägen hem slank jag förbi stampen på Masthuggstorget och krischa Becks skiva Odelay. Kändes helt reko när den bella trettio bagis…
Annars är det Strindberg och bröderna Grimm för hela slanten.

Och dagens låt blir ju självklart "Where it's at".

dekadens råder här i vår soken, försant

Gram Design gör ballast skor i världen. Ur ett diakront perspektiv, d.v.s. Fullt medveten om att många anser det spetsiga och tighta modet är på väg ut vågar jag ändå hävda att modell 406g är något av det snyggaste på flera säsonger, och jag skiter i modevärldens rådande konventioner när jag äntligen lyckats komma i ett par snajsiga dp och den slimmade pikén.
Efter Kings Head och Kelly’s eskorterade jag och Olle, som de gentlemän vi är, Josefin och Camilla hem. Och där blev vi uppenbarligen kvar, vilket jag fastslår halv nio på morgonen när jag vaknar ihoprullad i deras soffa. Panik och skola om 45 minuter, men Linus har haft framförhållning och tagit med den nödvändiga pärmen med Odysséen och anteckningsblock. Det enda som tog stryk var frillen, och därmed mitt presumtiva anseende.
Efter lektionen fick jag och Olle ryck och gick till Coop, Bolaget och Henrikssons på Landala torg och shopade. Allt för att hamna högst upp på Jo&C:s topplista på bästa sleep-overs. Undrar vad förstapriset är.
Avsaknaden av sömn har jag ersatt med Explorer Lingon Blåbär. Det är mumma det.
Nu är det knäckebröd som gäller.

Kontextualitetens baksidor

Kaffet droppar i köket, Erik och Erlend klingar från stereon, eftermiddagen lider mot kvällning och minusgraderna är påtagliga. Mina knogar är blå, nariga och i stort behov av att smörjas in, jag borde seriöst försöka sova lite, men detta är bara en pluggpaus innan jag måste fördjupa mig ytterligare i ekfras, intersubjektiv kognition och emblematik. Jag tror jag håller på att bli galen. Den enformigt sociala responsen jag gendrivs av tar knäcken på mig. Det värsta är att jag någons stans innerst inne uppskattar situationen och kontextens dramatiska ironi, trots att det kommer bli en isolerad fredagskväll.
Hade gärna gått till Tältet på Järntorget för att se TTA. Å andra sidan har jag sett dem live så många gånger att det inte känns närmast reaktionärt. En öl hade suttit fint dock…
Oskar påstår att Johan ”Strängen” Hellman kommer hem i helgen. Vore fruktansvärt trevligt (f.ö. en oxymoron) om så var fallet, men det låter konstigt i och med att Yoa stack till Paris idag.

Dimmers is the shit. Vi har installerat en i köket och en i vardagsrummet och jag kan inte sluta leka med dem. Det är så jävla fräckt att man blir mörkrädd. Tror det kan bli en ny hype. Borde nästan snacka med Carl Reinholdtzon Belfrage om det. Nästa gång jag ser honom det vill säga.

Dagens låt är ”I don’t know what I can save you from” (orginalet) med, ja just det, Kings of Convenience, och den får väl symbolisera någonting i mitt liv.

Varför blir det alltså såhär…?

Med en tugga grönt äpple mellan käkarna letar sig benen nästan automatiskt fram till datorn och som i trans knappar ja in mig på Blogspots portal för världsfrånvända melankoliker och kroniska enstöringa med sociala problem, d.v.s. yours truly. Min tröst blir väl Studio Virtanen på TV8 ikväll. Sen jag såg två avsnitt i rad, konsulterande av Fredrik Strages ironiska proklameranden angående The Sounds latenta (?) eftergivenhet, igår har jag faktiskt börjat gilla det. Jag vet, Camilla, att det var du som uppmärksammade mig å Fredrik Virtanens vägnar. Trots att jag fortfarande inte fattat grejen med honom.
I väntan på att jämföra Shakespeare och Ibsen har jag bryggt mig en kopp rykande het java. En frestelse att ge utlopp för, i allra högsta grad. Det är nästan läge för en Lucky också. Dock får den nog vänta lite. Så bra ska vi inte må nu.

Har funnit en ny kärlek: Jenny Lewis - gudarnas gåva. Äntligen nåt man kan yla med till de tidiga vårkvällarna när solen röda armar sträcker sig över Hisingens lyftkranar och bränner hustakens tegel. Jag har så jävla lätt för att bli lokalpatriotisk och romantiserande. Det kan vara lite pinsamt om man sätter det i fel sammanhang. Man bör nog t.ex. inte påpeka att det hade varit lite kitsch om Stalinstatyn i Prag hade fått stå kvar, för en tjeck.
Nej, det där lät lite diffust och luddigt. Glöm det.

Foggy days

Jag gillar Hemstad. Det är ett bra band. Jag gillar Hemstad för att det är ett bra band. Ett annat band jag giller är, som många kanske redan vet, The Chrysler. Annars är det nya att det alltid blir slagsmål på Filmfestivalens fester. Jag försöker förgäves leta upp nån info angående dessa händelser, men jag är inte tillräckligt rutinerade Internetanvändare och lyckas helt enkelt inte googla upp nåt. Hjälp, någon?
Annars: var det avskedslunch för Joanna idag, tillsammans med Olle redde vi tre ut en hel del världsliga ting (typ, bloggar) och hade allmänt tjosan. Hon har lovat att skälla lite på Jens från oss alla. Det kan han förtjäna, tycker jag allt. F.ö. är jag jävligt mätt.
Är bara lite nojig över min totala kaosning igårkväll. Fast sånt brukar ju alltid gå över. Min strävan efter att lyckas läsa in mig lite på diverse begrepp går inte så bra för tillfället.

Dagens låt är “The drugs don’t work” med The Verve. Det vet ju alla.

Schematikens dygder

Det är intressant att när jag för en gångs skull inte ligger efter den personliga tidsplanen, jag satt upp för mig själv, blir jag så exalterad, av min egen bravur, att jag i någon form av psykotisk spasm ligger och vrider mig på golvet, och om något känner mig än mer överansträngd än vanligt. Fritid innebär ju att man måste ha glömt något. Jag är nog inte skapt att förestå ferier.
Eller:
”Tar man livslögnen från genomsnittsmänniskan tar man lyckan från denne samtidigt.” som Dr Relling sa.
Frukosten framför Godmorgon Sverige! bestod av lättyoghurt à la vaniljsmak med fruktmüsli och en kaffe grande. Lunchen på UB var medhavd sallad (jag har blivit grymt bra på att komponera sallader) med champinjon, kidneybönor och lufttorkad krögarskinka och en Lucky Strike Silver. Clementin och banan slank också ned under lektionen. Nu är jag inne på dagens andra kopp kaffe och ytterligare en clementin (eller satsumas som de av någon anledning numera heter (det kanske de alltid gjort, f.ö.)).
Det ultimata tecknet på att man inte har något att säga är att man berättar om sina måltidsintag… Fast nu är tiden ute för min del och jag måste lägga på en rem om jag ska hinna möta upp Robin på Tropic.