Uppe i ottan

Kanske drack man för många öl igår, kanske sa man saker man senare kommer få ångra, kanske var man på toppen av världen. Klockan 05:30 måndagsmorgon ligger jag klarvaken, konstigt nog. Solen och skuggan leker tafatt genom persiennerna och retar mina synnerver. Idag börjar vikariaten. Tag er i akt!
Nu har jag smugit in lite tidigare på kontoret för att lite privata Internetangelägenheter. Och så kom Magnus...

Bukowski vs. Ivar-Lo

Då blev det inte Den ensamme gräsänklingens Midsommarafton utan snarare Den dekadente poetens och Arbetartrubadurens kväll. Per har bestämt sig för att komma hit och vi ska vara bittra ihop. Jag är redan inne på första viskypinnen.

Till middag äter vi toufu-, lök-, squash- och champinionfyllda paprikor, halloumiost, sill, sojakorv och Goldings ale.

- Panamahatten var lite skrynklig men det får duga

- Strumporna blev dem med ett diskret man classy emblem

On the rocks

Då jag nyss rotade igenom gamla papper på golvet av mitt rum kom jag över en lapp med något som verkar vara 3 stycken egenhendigt ihopmixade drinkrecept:

Darts of Pleasure
Mjölk
O'boy
Vodka
dosera efter behag och med mycket kärlek

Boogiemannen (farlig!)
1 ½ dl varm mjölk
1 tsk kakao
1 tsk strösocker
1-3 cl Grappa Bianca

Kaffekask à la Bohemia
2 delar espresso
1 del Bohemia Vodka

Recepten är nog två, tre somrar gamla, men jag är likväl ett geni.

Jag har bestämt mig

Det blir panamahatt, äppelpallarbrallor, Junk de Lux-skjortan, väst och F-troupe. Mina ända aber är vilka strumpor jag ska välja (gärna några med en röd färgklick, så att jag kan matcha kravatten) och att jag måste laga byxorna. Dags att plocka fram symaskinen. Hemköp stänger sex, det är alltså gott om tid.
För något år sedan hade jag planer på att fira nyår helt själv (ensam), men bangade ur i sista sekunden. Man måste ta det i små steg, så jag börjar med de lite mindre högtiderna och snart så är jag redo för Julafton!
Kvällen kommer att gå i Queen och Evert Taubes tecken – på vinyl. Till det ska jag äta halloumiost och dricka visky på balkongen. Attan att jag lånade ut mitt paraply till Elsa. Nu kan jag ju inte gå på Midsommarpromenad.
Undra vad Midsommardagen har i bagaget för en döende dandy?

After work

Mobiltelefonerna ringer hej vildt. Alla andra har gått hem utom jag, som sitter kvar på kontoret med kaffekoppen framför Internet, och Alex som springer runt inne på Universitetet för att låsa upp dörrar åt några banktjänstemän. Vid halv fyra hade jag tänkt träffa Olle utanför Bolaget - hoppas jag hinner ta en öl innan dess. Bara någon pub nu har öppnat. (Sejdeln stänger väl aldrig..?)
Jag har seriösa funderingar på att strunta i Midsommar. När jag vaknade klockan sex imorse kunde jag knappt röra mig. Kroppen var helt mör efter att ha legat och hostat hela natten, så det blir nog en flarra Lauder's - eventuellt Lord Calvert - under det rosa täcket som gäller. Cigaretter är inte att tänka på. "Mästaren och Margarita" blir mer aktuell. Klart jag måste pallra mig ut med syrran ikväll trots att Glory Boat får vänta på en bättre dag.
Vädret är perfekt idag. Ligga inne och kolla på moln är bland det skönaste som finns. Kanske ska jag ta och se "Football factory". Det vore på tiden.
Dagens låt: "Foggy days" - The Plan

Så många förlorade timmar

Sällan tar jag mig tid att sitta ner och tänka längre. Tänkandet komer liksom i förbifarten för att endast göra sig påmind och sedan försvinna iväg utan spår. Förr i tiden hände det att jag vaknade upp mitt i natten med en ny idé eller snygg formulering jag helt enkelt var tvungen att skriva ner, så jag hade alltid ett papper och en penna beredd någonstans. Den rutinen är helt väck. För någon vecka sedan vaknade jag till med den kanske vackraste meningsbyggnad världen någonsin skulle få skåda, men tack vare min försummande personlighet har jag nu berövat mänskligheten från total upplysning.
Istället för att göra slag i saken och anteckna mina filosofiska alster direkt ägnar jag nu timtal åt att försöka restaurera dem, till ingen nytta, Ty de är föralltid försvunna i öändligheten.

Lonely monday night

Egentligen är det väl inte så illa att spendera hela måndagskvällen hängandes framför teven fastän solen fortfarande skiner utanför. Spelar det längre någon roll? Jag har arbetat med själen hela helgen. Vid en röd stuga på en åker, kaffekask till frukost men utan Lucky Strike. Ikväll skulle jag ha läst mig rik, lättjan tog dock över och det slutade med frosseri och den beryktade början-på-veckan-ångesten. Jag bryr mig nog inte så mycket längre. Då dagarna spenderas tuffandes fram på en gräsklippare med Queen i lurarna känns livet helt okej ändå.

Hemingwaysommaren får vänta, på en bättre dag

På jobbet växer det smultron vid en husknut. De är inte riktigt mogna än, fast jag var bara tvungen att smaka. Det kändes ganska skönlitterärt att ligga i slänten, med solen i ögonen och peta bort fröna mellan tänderna med ett halmstrå. Det är nog det närmsta jag kommit dekadens den här sommaren.
Insolvensen är borta. Jag vet inte om det har att göra med solen och kärleken eller det simpla faktum att jag fått en gnutta struktur på vardagen. Det gör inte ont att vakna på morgonen och den där gnagande känslan i maggropen som vanligen dyker upp runt 22-tiden har jag inte märkt av på flera veckor. I Västnytt snackas det Hultsfredsfestival, på dialekt. Över Älvsborgsbron har solen försvunnit. Snart ligger Linus i sängen tillsammans med ”Mästaren och Margarita”.
Klockan sex ringer väckarklockan. Det har jag inga problem med. Fastän jobbet tagit mesta delen av min tid känns det okej. Jag är i fas nu. Helgen blir somrig på Olles Elsas föräldrars land (hände ni med) och jag har bloggat idag.
Min tanklösa frånvaro här är det ända jag skäms över.

Den olyckliga kärleken och sommaren

Skolavslutning. Sommaren har aldrig varit mer påtaglig än när myllret av euforiska blomsterungdomar tar över de snart bedagade gräslundar runtom i kvällssolen. På den dryga timslånga promenaden från Sandarna spottade jag säkert ett tjugotal olika grupperingar, skrattandes solfräscht linnetygklädda. Okej att det doftade lite väl påtagligt av tonårsfylla på 11:an, men jag måste ändå hylla dessa sommarlediga skolbarn. Vad skulle jag inte ge för att få uppleva det igen. De oändliga kvällarna, de blåögda eskapaderna, hustaken, Håkan Hellström och Slottsskogen. Så här i efterhand vill jag inbilla mig att livet var lite lättare då, trots att jag vet hur skenbart olycklig man är i ungdomsåren. Hur många gånger förälskade man sig inte i fel personer, hur många gånger cyklade man inte hjärtekrossad hem i natten, hur många gånger somnade man inte med fuktig hornhinna och kudden i ett järnhårt grepp. Med folköl i blodet och Jocke Berg i huvudet, The Cure pumpandes ur högtalarna, illusionerna om världens bästa kväll i skymningsutsikt från någon balkong i stan. Varje gång skulle bli den bästa. Och det blev den, ofelbart.
Så jag lyfter på hatten och bockar mig för solnedgång och skolavslutning, i detta ode till sommarpopen i Converse och solglas. Länge leve hjärtat som slår för den solblekta snedluggen… och för Bohuslän!

Jag gör sällan det jag tänkt mig

Egentligen borde jag ta att skicka iväg de där papperna till Folksam, men jag sitter hellre och käkar en knäckebrödsmacka med vällagrad herrgårdsost och gurka på. Dessutom måste jag fixa med ”nya datorn”, plus städa rummet, om jag ska kunna se Entourage med Elsa ikväll.
Det nya verkar vara Way out West, vilket jag blivit sjukt sugen på. Får se vad som händer. Fyllan igår var välbehövd och bakisruset imorse lagom påtagligt. Visst tryckte det i tinningarna, men det var inget som Docenterna, cigarett och gräsklippare inte kunde fixa.
Nä faen, nu är det nog dags att tömma diskmaskinen.

Dagens happening:

Idag glömde Tommy att lägga i handbromsen på elbilen, så den brakade genom en buske rakt in i en stolpe.

I helgen firades sommaren in

Alla skulder återbetalda, alla överföringar gjorda. Händerna är rena och alla kedjor kapade. Det finns inget som binder mig kvar längre, inga anledningar att stanna kvar. Kragen på min jacka är uppfälld och bakom mig ligger Det Gamla likt ett ogripbar slagfällt. Det är ny asfalt att slita sulorna mot. På bordet framför mig står glaset med rosé, resten efter en Hemingwaysk söndagsmiddag. Fattigmanslyx, nikotin och duggregn över varvet. På andra sidan älven ligger Hisingen, som hotet från en annan värld, varslande om vad som väntar. Då man inte sköter sina kort rätt. Över allt firas sommarens intåg, den nya eran är här. Fria, lyckliga människor tävlar mot varandra, vill visa alla hur glada de är, måste till varje pris synas mest. Det finns inget som binder mig kvar längre, inga anledningar att stanna kvar. Lönehelg och mogendans. Den kemiska glädjen är den enda sanna glädjen. Visst syns det att vi är glada! Vi som skrattar så vi skriker. Cigarettfimpar, krossat glas på balkongerna som klättrar gatorna fram i en mosaik av förväntningar och förebud. Solen sätter sakta sin skugga över takens mossbeklädda kakelplattor och faller ner för fasaderna. På Gibraltargatan går Håkan Hellström och sjunger om Elin, på Brännö vaggar Björn Olsson i sin gungstol till tonerna av ett munspel, i Majorna gnuggar Doris Svensson sig försiktigt i ögonen för att få bort det sista gruset innan hon vågar möta dagen. Det finns inget som binder mig kvar längre, inga anledningar att stanna kvar. Men likt förbannat kommer jag aldrig längre än till Andra Långgatan.
Dagens låt: "Stuck inside of Mobile with the Memphis Blues again" med Dylan

Återfödelse

Ståendes framför fuktig asfalt med piassavan i handen och Édith i lurarna väcktes en nytändning i mig. Jag vet inte om det är alla Isabelle Huppert-filmerna som gjort att jag fått tillbaka den der romantiserande rotlösa känslan som annars bara dyker upp när det regnar. Melodramatiken har vaknat till liv i mitt bröst och mina allt-och-ingenting-kunskaper à la "Loulou" ger mig någonting. Kalla mig renässansman, tusenkonstnär eller bara självutnämnd expert men Brighton here I come!

Veckans citat (fritt översatt ur minnet): ”Kristall och rök, dödens två ansikten”

Dagens dikt:

Mannen från Hökarängen
suckade stilla och sa
Min fru äter skorpor i sängen
Annars är allting bra.

- Alf Henrikson

Och så:

Med tanke på dagens två temata är låten utan tvekan bob hunds "Min lön kommer fem år för sent". Over and out!

Konspirationer och deklarationer

Det där med pengar är krångligt. Det är inte bara med tanke på deklarationen jag precis godkänt – gör du din deklaration på Internet får du pengarna innan midsommar – som får mig att dra denna häpnadsväckande slutsats. Ända sedan 23 mars har jag förföljts av ett pengaspöke som vägrar sluta hemsöka mig. Först en lön som, enligt mig, kom fyra dagar försent. Sen genom en lön som tog slut redan första veckan. Efter det var det de där 700 kronorna som helt plötsligt infann sig på mitt konto, plus den där inbetalningen som tycks ha blivit registrerad men ändå försvunnit t någonstans i cyberspace. Dessutom har Hemköp lurat mig på den symboliska summan av 3 kronor och 7 öre!
Saken var den att jag tänkte ta ut 300 spänn utöver det paket tuggummi för sexånitti jag inhandlade förraveckan. När jag dragit mitt kort och godkänt säger plötsligt kassörskan ”Ojdå, du får visst dra igen.” Inget mer med det, trodde jag men när jag kom hem och, paranoid som jag är, kollade kontot för tvåhundrade gången den dagen visade det sig att de tagit betalt för den där första gången jag drog kortet. Fan heller att de ska få mina pengar!
Jag börjar misstänka en konspiration. Hemköp är inte det helylle familjefestliga storköpsvennekomplex det utger sig för att vara. Allt började då jag i prepuberteten skickades ner för att köpa mjölk. Som den ekofamiljemedlem jag är hade jag självklart med mig egen tygpåse för ändamålet. Kärringen i kassan tog betalt 2 spänn för den. Och jag var för liten och rädd för att våga opponera mig. Fall två var i somras då jag innan frukostrasten kilade förbi filialen vid Brunnsgatan. I korgen låg yoghurt och 2 nektariner. På vågen la kassörskan yoghurt och 2 nektariner. Jag var inte riktigt överens med summan på kvittot och absolut säker på att jag icke köpt frukt för över kilot. Den gången löste det sig, endast på grund utav min uppmärksammande skepticism. Tredje exemplet var för inte allt så länge sedan. Nere på Masthuggstorget fick jag punga ut för skogschampinjoner fast jag köpt vanliga. Fy fan!
Imorgon är det jag som traskar raka vägen in genom dörrarna på Linnéhallen och sätter ner foten. SÄPO är garanterat inblandade.

Jag vet hur det är att vänta

Bestämmer jag träff med någon har jag för vana att komma minst fem minuter försent. Det beror enbart på att mina vänner har precis lika bristande karaktär som undertecknad. Numera sitter det i ryggmärgen. Förr brukade jag nästan bli irriterad på sena ankomster, för att helt slå om och utvecklas till en förseningarnas mästare. Dock vill jag inbilla mig att jag är på bättringsvägen.
Den värsta väntan är den på ett svar. I köket ligger min Motorola V360 dystert tom och tyst, likt ett hån mot mig och det SMS jag slängde iväg för flera timmar sedan. Det där Karin Boye sa om att den bästa dagen är en dag av törst är bara ren och skär nonsens, precis som det där med att vänta på något gott. Inte fan blir jag gladare över uppmärksamheten om jag får den långt efter att jag ville ha den. Då blir den som den där sista ölen innan man drar hem från krogen – helt meningslös.
Fast jag är inte den enda som väntar svar och jag är långtifrån mönsterbarn vad det gäller att upprätthålla kommunikationen. Självklart borde man hört av sig till många. Maya, Erika och Bobo står ju på listan. Vissa mer prioriterade än andra, men det spelar ingen som helst roll så länge jag inte ringt dem.

Veckans Manchesterteam:

- Fight like an ape!

Dagens låt: "Why does it always rain on me?" - Travis

Än har jag inte kolla mitt resultat på Högskoleprovet. Dels för att jag inte vågar och dels för att jag lämnade min preppy portfölj hemma i Olles nya lägenhet, eftersom det kändes lite väl exhibitionistiskt att lalla ut i den ljumma natten med den under armen. Så-å. Nu sitter jag här med dundrande huvudvärk och tycker synd om mig själv. Det är en timma till ”Playa del Sol”, imorgon ska jag jobba och infektionen vägrar lämna kroppen. Sunkigare än mig får man leta efter. Det skulle vara B-lagaren på Sejdeln Elsa hamnade i bråk med.

The land of fools

Det snackas strejk och kvinnolöner på nyheterna, en debatt som gått mig helt förbi. Däremot läste jag i GP om en gör-det-själv-reklamtävling ett chipsföretag anordnat. En av deltagarna pantsatte sit hus för att få råd. Tror ni han vann. Jävla jänkare! The land of dreams, my ass. Ett land där majoriteten av befolkningen är så fullkomligt övertygade att de faktiskt kommer bli rika är fan dömt att gå under.