Alice

Sällan blir det som man tänkt sig, var det någon som sa. Det sorgligaste med klyschor är att de ofta stämmer. Saker som ältas om och om igen tenderar att bli tjatiga, fast det finns också en bakomliggande orsak till deras oändliga upprepning. Sånt som är sant blir slentrian.
Att det kunde kännas så bra, som om enkel väg mot toppen, och så springer man med förbundna ögon rakt ner i tjärnet. Det där Plura sjöng, om att varje mänska har en plats i solen tror jag är skitsnack – enfaldigt önsketänkande. Den filantropiska synen på mänskligheten finns inte. I alla fall inte nu, inte här. Solen har för länge sedan gömt sig bakom molnen och gått ner. Allt som finns kvar är den gråmulna himlen som kan vänta.
Jag gick upp klockan åtta imorse för att skicka iväg ett CV till IKEA bara för att upptäcka att farsans laptop, som jag lånat (läs: stulit), hade kraschat och Brf Masthuggets Internetuppkoppling lagt av. Livet är fyllt av små överraskningar.
Kaffedieten håller i sig. Klockan ett ska jag vara på Bar Italia för att kavalkadprata franska internatskolor, tysk indieelectro, yachtpornografi och övrig pseudodandyism som jag aldrig riktigt haft någon koll på.
Word!