På spaning efter den tid som flytt

Sitter och lyssnar på dagens låt; ”You can call me Al” – Paul Simon, och funderar lite över det där med ljud. Sen en vecka tillbaka, då jag hade NO-lektioner för Åke Abrahamsson, kan jag titulera mig akustikexpert. Akustik betyder läran om ljud och innefattar resonans (även kallat återklang eller medsvängning), frekvens (mäts i hertz (Hz)), ljudstyrka (d.v.s. volym som mäts i decibel (en tiondels bel (dB))), oscilloskop, mikrofoner, öronproppar och allt därtill. Det är en ganska trist terminologi, men bara sådana saker som skillnaden mellan eko och efterklang gör det oerhört fascinerande i praktiken. Speciellt de dagar man börjar filosofera kring ljudets olika funktioner, hur man uppfattar det olika från person till person, och de associationer och kopplingar som uppstår. Till exempel rycker jag fortfarande alltid till och känner på byxfickorna när de högfrekventa dubbelpip, som så välbekant annonserar ut ankomsten av ett SMS på äldre mobiltelefoner (läs: Nokia 3310). Liknande saker händer då jag hör toner som påminner om min väckarklocka. Eller bara en sån sak som att varje gång jag hör ”One” med U2 får jag rysningar längsmed hela ryggraden. Det är väl något sånt Proust beskriver.