Gråa dagar

Varje eftermiddag när jag kommer hem från mitt presumtiva jobb klampar jag in hallen till en nedsläckt och öde lägenhet. På sin höjd faller det in en strimma ljus från trappuppgången, då jag öppnar dörren, och åskådliggör några små dammkorn som yr och virvlar i luftdraget. Varje eftermiddag när jag kommer hem från mitt presumtiva jobb känner jag depressionen växa i mitt mer än nödvändigt beklagande ego. Mitt mörkerseende är dåligt och jag har enda sedan barnsben haft svårt för nedsläckta rum. Det är inte det att jag skyr mörkret, jag ser bara ingenting. Mörkrädsla är kanske en överdrift – även om det är sagt att det inte är mörkret man är rädd för utan just avsaknaden av ett sinne – det är snarare en sorts mörkerförakt. Problemet ligger inte i att vistas i mörkret, problemet är färglösheten. Allt blir grått, konturlöst och suddigt. Till och med när jag ser på TV, till mina vänners förtret, brukar jag ha taklampan tänd. Det liksom kryper längs ryggraden och ögonen ansträngs något obeskrivbart. Mörker är inte bra för mig, jag har det mörkt nog. Åter igen vill jag påpeka att det inte handlar mörkräddhet, det skulle vara indirekt då, jag gillar att vistas i mörkret och brukar varje gång jag är på landet gå ut i skogen mitt i natten bara för att allt är så tyst. Men, som sagt, då lyser månen, stjärnor, snö, vafan som helst, upp allt det svarta och fäller fantasieggande skuggor utmed landsvägen. Där jag står i min nedsläckta hall faller inga skuggor. Det är inte ens svart. Bara mörkt, grått och trist. Likt himlen över Hisingen.