Kraven som ställs på storstadsmänniskan är inte ouppnåeliga men inhumant höga. Att vara framgångsrik – kanske inte ett harmoniellt måste för alla, men i alla fall för mig – innebär inte bara ett målmedvetet klättrande i karriärstegen och utdelning därutav, utan man tvingas dagligen möta olika sociala konstellationer i vilka det är av högsta vikt att man gör ett imponerande intryck, genom att vara; vacker, artig, kunnig, rolig, mystisk och/eller någon annan karaktäristika som är synonym med lyckad och begåvad. Genom indirekta handlingar bidrar man således till sin egen framgångssaga, alternativt metrofilosofiska död.
På grund utav dessa sociala konventioner kände jag mig tvungen att söka jobb. Så jag har tågat runt på stan med mitt CV och frågat, och frågat, och frågat. Nu ska jag snart ringa vikariepoolen för att höra om inte de vill ha tillbaka mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar