Genus och generation

En av vår tids största olater bland samhällsmedborgare och despoter har länge varit en tvångsmässig kategorisering av sina medmänniskor. Kanhända placeras var och varannan invånare i vederbörliga fack endast för att underlätta den såkallade subliminala rangordningen vilken alla flockdjur (märk att jag redan här är av den bestämda uppfattning att människan är så beskaffad) närmast (o)frivilligt underkastar sig. Grupper är betydligt lättare att hantera än att värdera varje individ per se. En sådan kollektiv konstruktion bygger på gemensamma grunder för hur var och en av ’medlämmarna’ blir interpreterade och hur de bidrar till samhörigheten i grupperingen. Oavsätt om man valt att vara en del av en dylik social konstellation förblir man alltid präglad av hur övriga aktörer agerar.
Men som allt annat i vår presumtiva verklighet blir tillvaron och omgivningen en tolkningsfråga. Det jag upplever kan skilja sig fundamentalt från hur min granne upplever samma fenomen. En företeelse ser olika ut för olika personer baserat på en rad olika aspekter. Inte bara ideologiska och sociala perspektiv väger in utan tillsynes små saker som kön, ålder, etnicitet och personlig smak. Oavsätt hur jag väljer att tolka och analysera miljön runt omkring mig förblir det min verklighet och kan aldrig riktigt rubbas av hur någon annans verklighet ser ut. Även om två personer upplever samma händelse väldigt olika och båda går därifrån med premissen att de äger tolkningsföreträde är och förblir sanningen alltid subjektiv. Förutsätter vi att det finns en egentlig sanning, någonting som inte går att ifrågasätta hur man än vinklar synpunkterna, kommer vi aldrig att komma så nära den att vi har samma åsikter och insikter angående dess vara. Det jag upplever blir aldrig så likt någon annans tillsynes dito upplevelse.
En sådan sak som generationer är vår mest klassiska generalisering. Vi placerar in folk fack baserat på något så banalt som ålder. Inga andra tillhörigheter eller affiniteter än det att man råkat födas under ett och samma tidsbegrepp. Jag kan tillhöra samma generation som colombiansk flykting i USA eller en tibetansk munk utan att för den delen ha någon som helst liket med dessa mina vapendragare. Detta något förvirrande koncept har alltid frustrerat mig. Till exempel känner jag mer tillhörighet med medelålders, brittisk kulturskribent än en jämnårig freestylerappande Hisingengangster.
Är det luddigt, är jag ute på djupt vatten… Jag minns inte längre vad jag ville säga. Fuck it.