This just in:

Enligt The Guardian verkar Lykke Li vara vårens nya pophopp. Jag misslyckas med att se vad det är som är så häftigt och makalöst.

Friday noon river

Mitt inne i vildaste festscenen i "Breakfast at Tiffany's" sitter jag i soffan av skinnimitation, slösurfar runt och läser lite bekanta bloggar. Jag övertalade Elsa att skolka från fonetiklektionen, vi tog en fri fredagsmorgon istället. Det är inte det bästa att göra i min säng. Engelsmännen har inte riktigt lärt sig konstruera sängar. Av någon anledning tycker de att det verkar praktiskt med spiraler som sticker ut från alla håll och kanter och beddmadrass har de inte hört talas om. Det är lite som att sova på en rullstensås. Det gör jätteont i ryggen; Audry Hepburns tolkning av "Moon river" är inget plåster på såret.
Till frukost tänkte jag bjuda på gröt. Köksgeråden i det här huset är dock inte av bästa kvalitet och om man lyckas få tag på en ren kastrull är det ingen garanti att det går att laga mat med den. Gröt tycker man dock inte ska vara några problem. Jag har nog aldrig misslyckats med gröt innan, men den på något vis blev innehållet i grytan snarare en rostad röra än Scottish porridge. Ingen bra start på dagen med andra ord.
Strax ska jag iväg till terminens första ordentliga lektion. Det ska bli skönt att äntligen få komma igång; inte för att jag är förberedd utan mest för att jag är trött på att vänta. Teet har kallnat.

Sorted out

På något underligt vis lyckades jag vända min givna bakfylla till en otippad produktivitet och jag har spenderat hela min eftermiddag med att fylla i almanackan samt förbereda mig inför morgondaens lektion i lingvistik. Lyckas jag upphålla denna något ovanliga sida av mig så kommer den här våren att bli en lyckad sådan. I helgen tänker jag nog bege mig ut på stan med ett knippe CV:n. Går det bra kanske jag till och med unnar mig ett par nya skor samt matchande byxor.

Underbara bakisdagar

Jag har suttit i kalsongerna och gjort quiz på Facebook i snart en timma nu. Apelsinjuicen börjar ta slut och egentligen borde man väl få sin dagliga dos av D-vitamin, fast det fina vädret till trots känner jag inget direkt behov av att gå ut. Snart ska jag börja plöja Irvine Welsh novellsamling "The Acid House". Det känns inte som om jag läst en bok sen jag kom hit, vilket gör mig lite nervös. Jag borde kanske sätta på mig lite kläder också.

This just in:

CSN har tagit sig i kragen och mina 37.310,00 kronor har äntligen trillat in på kontot. I'm a rich bitch!

En homage till en homage

En sak måste jag erkänna: George Orwell är lite av min litterära pretentions svarta får. Han är för mig en författare som snarare existerat i form av kända titlar än i lästa verk. Därför kände jag att det var min plikt att ge mig an den roman jag i somras fann i en bokhylla på Myrorna. Inte visste jag då hur politiskt komplex "Homage to Catalonia" var.
De 12 kapitlena krig ur skyttegravsperspektiv och blandningen av poetiska reflektioner och insikt i ett politiskt maktspel ger en triggande kontrast som nästintill höjer spänningen mellan de stundtals långrandiga redogörelserna för diverse partipolitiska förkortningar och de laddade narrativ och personbeskrivningar. Hans onödigt krångliga förklaringar kring det politiska läget blir en snygg parallellism till det komplexa spel som låg bakom kriget. På något perverserat vis lyckas Orwell gestalta ett slagfällt med samma romantiska känsla någon skulle beskriva en solnedgång. Texten liknar mycket en logg skriven strax efter händelserna, med relativt objektiva reflektioner.
Utan att ironisera lyckas han slänga in syrligt sarkastiska kommentarer angående bemötande och ineffektivitet i militian och trots den uppenbara misär skyttegravslivet ger upphov till och inkapacitet till krigsföring i hans förband kan man inte låta bli att sympatisera med trupperna som sliter i leran. Kommunisthat och avsmaken för det löjligt byråkratiska och och irrationella inhemska komplikationerna lyser igenom, men de bittska kommentarerna verkar aldrig överlägsna. Det liknar snarare de hjärtliga skämt en storebror drar på sin lillebrors bekostnad. Likheterna med "A Farewell to Arms" är inte många men slående. Speciellt den likgiltighet med vilka protagonisten ger sig in i kriget med. I övrigt påminner berättarestilen mycket om den Stig Claesson brukade använda i sina verklighetsförankrade livsbetraktelser.
Slående är först och främst hur mycket jag inte vet om världen och hur utsatt man kan bli då man tar in information i andra hand. Visserligen borde man kanske läsa på lite innan börjar lita helt på den bok man läst, framför allt med tanke på hur lite jag kan om Spanska inbördeskriget, men jag har svårt att tvivla på Orwells journalistiska heder och det spelar faktiskt ingen roll hur vinklat det blir när han besitter en av litteraturhistorens vassaste pennor.

Social Gathering

Det gick inte så bra att var den där trevlige och käcka Linus som jag hade tänkt vara idag då vi skulle träffas och umgås på Kensington imorse. Jag hamna de i samma gamla vanliga gäng. Inget fel i det, men det blev inte så många nya vänskapsband knutna. Nu sitter jag instängd i mitt rum, lyssnar på Tom Waits och försöker samla energi för att orka ta tag i socialiserandet ikväll på Greenhouse effect. Med lite öl i kroppen kan jag nog lyckas vara trevlig.
Det är inte så att jag är selektiv men jag blir så lätt intern. Imorse var det i och för sig inte mitt fel. Jag var där först av alla, satte mig vid det största bordet, där så många som möjligt skulle kunna få plats, och inväntade blivande kursare - bara för att se bås efter bås fyllas och de 7-10 platser runt mig stå tomma. Antagligen är jag inte så eftertraktad som jag själv inbillar mig, men ändå...

Två världar

Så har filmvärlden åter drabbats av en tragisk bortgång. Heath Ledger ska ha avlidigt i sin lägenhet igår; något som nöjesjournalister världen över valt att tolka lite olika. Svenska tidningar nöjer sig med att presentera receptbelagd medecin som en potentiell dödsorsak medan de engelska Off License-skyltfönstrena är täckta med löp "Heath Ledger in drug related suicide". Tabloiderna har alltid varit bra på att skapa rubriker som säljer.

Den eviga väntan

Jag har sprungit in och gömt mig på universitetets bibliotek, om dryga timmen har vi inskrivning. Det känns faktiskt trevligt att vara tillbaka. Man känner igen dofter och ljud, man behöver aldrig tveka om man ska någonstans, det är till och med så att jag får för mig att vissa ansikten är bekanta. Egentligen är jag inte det minsta förberedd, jag har inte ens fått mitt CSN; jag borde inte vara speciellt pepp, men jag kan inte hjälpa det.
Vi promenerade hit, Elsa och jag. Det var nog vad som behövdes för att komma ur den vinterlånga dvala jag befunnit mig i. Nu är jag återigen redo. Våren nalkas och jag fick till och med knäppa upp rocken den sista biten. Om det inte bara hade varit för att jag måste vänta så länge på att få börja.

Dagens låt: "Where Do You Go (My Lovely)?" - Peter Sarstedt

Hjälpa till, sa Pulvret

Elsa ville länka till Bloggportalen från sin blogg. Piece of cake tänker Linus och ska visa hur man gör. In och ändra i HTML-koderna och vips! ...så var hela bloggens utseende raderat. Nu är jag inte speciellt populär och gör det mesta för att hålla mig undan medans hon står i köket och röker.

Damn TV4

Det gick bra för Sverige igår; något jag inte kunde ta del utav. Jag satt i över en halvtimma och försökte leta upp någon sida som kunde tänkas streama matcherna. Jag hittade en site som skulle visa Danmark-Norge, fast sen funkade inte programvarorna som de skulle och med tanke på min tekniska kompetens orakde jag inte ens försöka mer. Istället höll jag mig uppdaterad via GP:s hemsida, som visade sig ligga någon timma efter. Men vad gör det mig som inte vet någonting.
De verkliga problemen uppstod imorse då jag ville se lite klipp från matchen. Tydligen har SVT inga rättigheter att visa bildupptagning. Fair enough. Men varför TV4 envisas med att vägra lägga upp sina sportnyheter är ett jävla mysterium. Vafan ska jag ta mig till nu då? Jag för trösta mig med att ligga inne och kolla på nedladdade avsnitt av "Big Love".

Tidiga kvällar

Det är inte varje dag man tackar nej till en öl, men efter att Elsa hade avslutat vår TV-middag kände jag mig så däst tråkig att jag knappt orkade resa mig ur soffan - Jonatan får förlåta oss. När Stacey knallade in och såg mig med en Davidoff i munnen skrattade hon bara och satte sig fåtöljen för att kolla på "Doctor Who". Snart ska vi se "Shaun of the Dead" och sen kalla det en tidig kväll. Imorgon väntar oss stan.

En gräsänklings dagbok VII

En kanna java och så är man på benen igen. Underligt det där med min totala sömnlöshet. Antagligen kommer jag däcka på pendeln in till London och hamna någonstans Enfield. Elsa kommer väl bli sådär glad när jag möter henne på perongen som ett vrak.
Kondensen ligger som en tät hinna över fönstrena och elementen har precis tickat igång. Det är nog läge att ta en dusch nu, när vattnet fortfarande är varmt. Jag måste bara hälla i mig en kopp kaffe först.

This just in:

Nyligen avled den sista svenska mannen som var över 100 år. Inte visste jag att det var Zara Leanders bror.

Insomnia

I "Hundra år av ensamhet" drabbas familjen Buendías av något som beskrivs som sömnsjuka. De som insjuknat slås av en nattlig sömnlöshet och senare ett dementliknande stadie där minnet sviker. I stora drag påminner symptomen mycket om det som orsakas parasiten trypanosomiasis, sprida via bett från dess vektor tsetseflugan. Således kan man få det om man befinner eller nyligen befunnit sig i Afrika. Detta struntade Gabriel García Márquez helt och hållet i då han skrev sitt epos.
Lika självklart som att den tvåvingade afrikanska blodsugande insekten inte kan överleva en sydengelsk vinter, om än mild, är det att jag omöjligt fått en släng av något så exotiskt som en tropsik sjukdom. Det känns skönt - hur belevat det än hade varit. Ändå har jag legat och vridit mig i lakanen sen klockan tolv. Nu är hon över halv fem och jag ska upp klockan sju. Det ärrent omöjligt att jag kan ha vänt på dygnet så pass mycket.
Faktorer som kan leda till sömnlöshet är tinitus, oro (av odefinerat slag), personliga kriser och dödsfall, men de vanligaste orsakerna sägs vara stress och brist på motion. Så vitt jag vet har jag ingen personlig kris just nu, snarare tvärt om; allt känns tipptopp. Tinitus har jag inte märkt något av och jag är inte den oroliga sorten. Rent omöjligt kan jag vara stressad med tanke på min löjligt långa ledighet. Att Slas dog för någon vecka sedan är förvisso väldigt sorgligt, men i och med att jag knappt kände honom har jag svårt att tro att jag subliminalt gråter inombords.
Det är övertvå år sedan jag slutade spela handboll. Då tränade jag regelbundet, minst fem dagar i veckan. Nu tränar jag regelbundet fem gånger på ett år. Kläder jag hade då hänger som segeldukar på mig, vilket i sig är smickrande men även tyder på en uppenbar förlust av muskelmassa. Det händer att jag blir anfådd av att gå backen upp från busshållplatsen och förut idag fick jag ont i armarna av att sträcka mina nytvättade jeans.
I garderoben i mitt gamla pojkrum i Masthugget står ett par joggingskor jag inte använt på snart ett år. Olle och jag begav oss ut några gånger i februari i ett fåfängt försök att visa oss nyttiga inför varandra. Ett tag funderade jag faktiskt på att ta med dem till Brighton men ryggsäcken blev på något sätt för full. Så jag får stå mitt kast och minns den oskuldsfulla tiden då jag såg en charm i att dygna.

En gräsänklings dagbok VI

Och så kom regnet. Jag är inne på min fjärde kopp kaffe - friheten att inneha en pressobryggare kommer sakta men säkert förvandla mig till en kaffeböna - men cigaretterna får va. Förutom de få dragen på någon jolle i lördags har ingen tobaksrök passerat ner i mina lungor sen över en vecka tillbaka. Jag kan ju inte riktigt känna mig stolt än; jag har funnit mig själv i liknande situationer tidigare och då självklart tagit ut segern i förskott. Dessutom har jag ingen hängiven inställning till att ge upp rökningen. Det är bara så nedrans dyrt med cigg i det här landet och det är fruktansvärt osexigt att rulla själv.
Eftersom jag dessutom aldrig fick tummen ur och köpte mig ett cigarettettui finner jag det tämligen ointressant. Ja, jag erkänner nu som så många gånger förut att jag är en exhibitioniströkare. Cigaretten för mig är ett signum, nästan ett epitet. Jag hör till en av de få (detta kan jag säga helt utan att skryta) som faktiskt ser någorlunda bra ut med en fimp i mungipan. Patetiskt kan tyckas att jag överhuvudtaget finner statussymbolism i en romantisering kring tobak som hör niondeklassare till.
Måhända är det för att jag själv under min högstadieperiod var lite väl lillgammal för mitt eget bästa och försent vågade ge utlopp för det ack så viktiga puerila stadiet i en ynglings uppväxt. Jag vill inte påstå att jag lider av det, en viss roll har det dock spelat för mig som ung vuxen. "Jag var sällan ung", som Björn Hellberg en gång sa, och det har jag vigt mitt liv åt att hämta igen.

Dagens låt: "Les Champs-Élysées" - Joe Dassin

Summan av lasten är bekväm

Det är motvilligt jag måste erkänna att jag ännu inte aklimatiserat mig till livet England. Jag hänger fortfarande uteslutande på svenska nyhetssiter, kollar svenska dokumentärer från SVT, läser i stort sett bara svenska bloggar och har låst in mig på mitt rum, i någon falsk förhoppning att jag ska lyckas plita ihop en CV. Sanningen gör ont. Frågan är bara hur jag ska kunna ta tag i min lokala apati. Det är nju inte direkt så att jag är rädd för att ta kontakt med folk, ointresserad av regional kultur eller drar mig för att skapa en ny tillhörighet.
Bekvämlighet är nog den farligaste av alla åkommor. Jag har drabbats av bekvämlighet. Det är bekvämt att bara sitt och invänta kursstarten, det är bekvämt att inte ta tag i saker och ting förän man absolut måste, det är bekvämt att bara prata med sina house mates. Det är inte första gången jag inser det spratt jag spelar mig själv, fast jag har alltid kunnat hitta på någon bra ursäkt. Det är ungefär som den där städdagen man alltid skjuter upp eller den där TV-serien man ser istället för att läsa det sista kapitlet eller då man kokar pasta och kör ner en halv burk pesto istället för det där intressanta receptet med enbär, ingefära och fänkål.
Det mest engelska jag gjort den här veckan var att dricka några pints med Jonatan på St James. Det är inte den sortens engelsk kultur jag vill åt den här terminen - inte för att jag fått nog av det utan för att det är något jag lika gärna kan göra hemma. Från och med nu lovar jag mig själv att inte fala tillbaka i vanans och lathetens bekväma sitts. Det är dags att utmana sig själv lite, stå bå inovativitetens barrikader coh dansa på gatorna igen. Imorgon...

The weekly domestics

Varje söndag klockan elva på förmiddagen börjar våra grannar skrika. Det går att ställa klockan efter det. Lite svårt att urskilja vad de försöker uttrycka, men arga på varandra är de. Någon timma senare har bråket ebbat ut och vid tretiden förenas de i allsång - gärna till "My heart will go on" av Celine Dion. Samtidigt som det är skrämmande att vara så nära en soc.-familj à la "TV Cops" är det spännande att ta del i Average Joe och hans privata problem. Moulsecoomb är den ideala platsen för en sådan social studie.
Väggarna är så tunna och husen står så tätt att man utan större svårigheter får insikt i ens grannars privatliv. Vare sig man vill eller inte. Personligen har jag aldrig varit så nära främmande mäniskor förut, det är lite av en kulturkrock. Jag vet inte om folk är medvetna om att de hörs eller om de har vant sig vid det genom årens lopp. Decenium efter decenium av U-landsisolering har de vaggats in i en bild av att mitt privatliv blir andras angelägenhet, inget mer med det. Kanske är jag svensk som bryr mig, men farsinerande är det.

En gräsänklings dagbok V

Tom och Stacey drog hem lite vänner igår. Det blev en lång natt med football-highlights, X-box, THC och sluddrig engelska jag knappt förstod. Vid tvåtiden gick jag och la mig, men jag hörde dem hålla igång vid halv fyra då Elsa ringde och sa hej. På något sätt lyckades jag sova i nästan tolv timmar. Det kan inte vara bra.
Istället för att skriva CV har jag suttit hela eftermiddagen och kollat in hadbollsklipp på SVT Play och lyssnat på veckans låtlista:

"You Can Call Me Al" - Paul Simon
"Telephone Call From Istanbull" - Tom Waits
"Emily Kane" - Art Brut
"Jonnie" - Kal P Dal
"Love Or Hate Me" - Lady Sovereign
"Tweeter and the Monkey Man" - Traveling Wilburys
"AT&T" - Pavement
"Golden Cage" - The Whitest Boy Alive
"Min idol" - Cacka Israelsson
"D.A.N.C.E" - Justice
"Alfie" - Lily Allen
"Dance and Boogie" - The Pipettes
"Do What You Whant" - Ok Go
"Jimmy" - M.I.A
"Wilbury Twist" - Traveling Wilburys
"Step Into My Office, Baby" - Belle & Sebastian
"Sabotage" - The Beastie Boys
"2006" - Hello Saferide
"Här kommer lyckan för hundar som oss" - Håkan Hellström

Vad är det för fel på polemiken?

Götborgs-Posten står inför en storskalig kris. Sveriges näst största morgontidning håller på att tappa greppet och regrediera till en skoltidning. Henrik Wallgrens krönika i helgbilagan Två Dagar, enligt skribentan själv en satir över Stockholmshybrisen, har blivit det mest omtalade den här veckan. över 250 kommentarer på GP:s Internetversion. Kom igen! Det finns väl viktigare saker att engagera sig i än någon som pressumtivt baktalat din hemstad...

Varför?

Bilddagboken.se är nedsläckt. Det märkte jag igår eftermiddag då jag tänkte kolla på vänner och bekanta. De har tydligen blivit hackade av samma personer som lade ut e-post från medarbetare på Aftonbladet. Min fråga är varför. Aftonbladet kan man fatta. Det är en politisk aktion mot kvällstidningen som ämnar till att försvåra deras arbete men de över 200 000 medlemmarna som huserar på Bilddagboken? Det känns lite väl taskigt. Nu finns deras e-mail och lösenord ute i etern. Schysst.

Cacka hande många stålsträngar på sin gitarr

Av min vän Per fick jag en samlingskiva med Cakca Israelsson i födelsedagspresent. Då tänkte jag att det inte fanns så mycket mer att veta om honom än "Gamle Svarten". Oj, oj, oj, vilken förhastad slutsats. Karl-Erik var inte bara Countryns Stålfarfar utan var även en jävel på friidrott och med att starta Bromma IF. Han blev -51 svensk mästare i längdhopp (året senare hoppade han sig fram till en sjundeplats i OS i Helsingfors) och -52 i 110 m häck. Innan sin pension hann han även med att arbeta som reklamtecknare och skådespelare - där "Kärlek på turné" -55 kan vara en av hans bästa prestationer då han spelade mot Per Oscarsson.

Någonting gammalt, någonting nytt - men inget fräscht

Under julhelgen läste jag inte mer än två böcker. Eller snarare så läste jag en på själva “ledigheten” och en på väg tillbaka till Brighton. Ingen av dem var väl så där speciellt spektakulär och jag vet inte om det verkligen är värt att nämna dem, men de var i alla fall “Travels in the Scriptorium” av Paul Auster och “Kärlek, nyfikenhet, Prozac och tvivel” av Licía Etxebarría.
Den förstnämda är ingen favoritförfattare som jag av en oförgrundlig anledning alltid envisas med att läsa ändå. Sällan överraskar han och aldrig fångar han mig. Denna gång inget undantag. Många menar ju att han har ett otroligt poetiskt och vackert språkbruk, vilket är få författare unnat. Jag menar att detta är totalt ovidkommande om man inte har någonting att berätta. Antagligen tycker de flesta att jag är dum i huvudet men jag tycker Auster är trist.
Dessa “resor” som titeln antyder ska föreställa vaga minnesbilder ur en äldre mans amnesidrabbade medvetande. Inne i ett vitt rum sitter den smått demente Mr. Blank och försöker återkalla sitt liv (han minns alltså ingenting). Namn och personer svischar förbi och börjar så sakterliga bilda sig en lägesuppfattning. Dock är det inte bara för denne Mr. Blank namnen tycks bekanta och tillslut inser jag att hela boken är ett enda långt frosseri i författarens bibliografiska självgodhet.
Missförstå mig rätt. Det är en hyffsat intressant intrig och Auster narrativ så målande det någonsin varit. Fast den historia han lyckats bygga upp tynar snart bort, som i så många av hans tidigare verk, och försvinner iväg i ett enda ingenting. Som vanligt blir jag övergiven och besviken. Fast det var ju i för sig ett bra sätt att fördriva tiden mellan Säve och Stansted.
Licía Etxebarría var tidigare en vit fläck på kartan för min del. Jag har läst ett och annat om henne men innan inte orkat ta mig tid att läsa henne. Mina förkunskaper sträckte sig så långt att jag anade att hon kunde vara den spanska motsvarigheten till Irvine Welsh. Dessutom innehöll titeln fyra av mina favoritord. Mina misstakar besannades: det var en jävla massa sex och knark inblandat.
Vanligtvis brukar dessa komponenter få mig lyrisk samt göra det extremt svårt att lägga ifrån sig boken. Dock är det något som saknas, annars hade det inte tagit mig dryga två veckor att läsa ut den. Historien om de tre systrarna i Madrid och deras ömsesidiga mentala kollaps fångar mig inte alls. Det är förvisso den klassiska knarkberättelsen, men det är någonting som inte stämmer. Efter cirka hundra sidor inser jag vad.
Det utspelar sig på en buss, det är ena huvudpersonen och hennes väninna som diskuterar on-night-stands, fyllor och beter sig över lag fruktansvärt okristligt. Intressant och provocerande som sig bör, men onaturligt – dialogen höll inte. Jättebra så länge man hölls instängd i någon av karaktärernas huvud men så fort de öppnade munnen faljerade allt. Etxebarría har en strålande beskrivande förmåga, fängslande inre monologer, som lägger unik nyans över hela romanen. Metaforiskt och på pricken, men det räcker inte ända fram. Men för att vara en skönlitterär debut är det inte så illa pinkat.

En gräsänklings dagbok IV

När jag hade borstat tänderna, tandtrådat och sköljt med Colgate Plax var det dags för mig att gå krypa tillsängs. Väl under täcket, med "Homage to Catalonia" framför mig har jag ett avgrundsvrål ljuda över kvarteret. Illa till mods försöker jag ignorera det men då det fortsätter i flera minuter känner jag mig tvungen att gå upp. Ute på gatan verkar allt lugnt, det kan jag konstatera genom en smygtitt genom persiennen. Skriken fortsätter dock och jag smyger ut i hallen. Efter att ha lyssnat i någon halvminut låter det nästan som om skriket kommer från övervåningen, fast det är för dovt för att verkligen kunna göra det. Jag beslutar att det är Matt somtittar på TV.
Ifärd med att diska min gröttallrik börjar jag prata med Matt. Han frågar om jag hörde skriken igårkväll och förklarar sen att det var någon som blivit knivskuren i handen och fick åka till sjukan. Hur han vet detta och huruvida det var en olyckshändelse framgår inte. Men snubben som skrek, skrek jävligt högt.

Tonårsdrömmar på slottet

För några dagar sedan sappade jag in mig på “Stjärnorna på slottet” - ett program jag uppskattar tack vare den populärkulturellt historiska touchen. Det var Arja Saijonmaas dag och den gick i någon form av finsk-grekisk anda. Under hela programserien har det förvånat mig hur töntigt mänskliga deltagarna är. Dessa pompöst stora, mer eller mindre erkända artister beter sig precis som de sommarlovsrusiga, föräldrafria ungdomar de en gång har varit. Steriotyp efter steriotyp radas upp, precis som en femtioårsskiva eller midsommarfest när barnen gått och lagt sig.
Jag blir jublande glad av att se dessa åldrande hjältar omvandlas till lyckligt tjutande, bekymmerslösa barn. Man får nästan för sig att Trolleholms slott ligger vid ungdomens källa. Divaroller och matchomentalitet förvandlas till tioåringens förtjusning över att få testa mammas läppstift eller pappas rakvatten. Medelålders män, femtioplusare, springer runt likt högstadiepojkar i ett omklädningsrum. De snärtade aldrig varandra med handuken men Magnus Härenstams kommentar “Den är liten som en hissknapp” till en isbadad Peter Stormare kvalar nog in på listan över de mest pubertala utalanden i Public Sevice 2008.

This just in:

Jag läste precis på SVT:s hemsida att Sir Edmund Hillary har avlidit vid 88 års ålder. Den nyzeeländske äventyraren snuvade år 1953 den nepalesiske sherpan Tenzing Norgay på epitetet "Förste mannen på Mount Everest". En hjälte har stupat (?).

Enfaldighetens narr

Tom bjöd mig på en öl när vi satt framför "Terminator 2". Efter den kände jag mig så pepp att jag blev tvungen att gå och lyssna på Justice. Nu sitter jag och funderar på om jag ska ta och se Roy Anderssons "De levande". Det vore sådär härligt destruktivt konstnärligt om jag satt uppe sent, rökte och kollade på film. Fast jag har slut på cigaretter och vet att jag inte kommer upp då jag tänkt mig om jag inte lägger mig inom en timma. Kanske borde man egentligen borsta tänderna för att sen krypa ner i sängen med "Homage to Catalonia", vilket faktiskt är den första bok av Orwell jag någonsin gett mig an.
Ofta finner jag mig i sådana här kval. Jag har en förkärlek för sena nätter som leder till att jag gärna sitter och nattsuddar, men jag älskar även tidiga mornar och på senare tid har jag blivit sämre och sämre på att kombinera de båda. Är det ålder eller vett? För bara något år sedan, då Per och jag reste genom det lyckliga Europa, kunde jag sitta och ugga till femtiden och gå upp igen vid nio. Det var inga problem för mig att dygna efter efterfesten och sen, följande kväll, vara på minst lika mycket topp igen. Tjugotvå är väl ingen ålder?

Det är väl samma gamla process som alla jag känner har gått igenom och klagat över; precis som det där med bakfyllan. Det är illa när man måste börja planera sina depraverade snesteg. Eller "[...]getting pissed in an orgnised mannor [...]" som min vän Rajiv kallade. Min romantiserande bild om det fria, anspråkslösa livet håller på att stelna till betongblock i flerplanshusen i Bates Estates och rotlösheten har blivit ett gift snarare än en räddning. Pojkrumsvärlden koagulerar till klumpar som flyter runt och proppartill alla små ventiler av befriande lättvindighet.
Förr i tiden brukade Maya och jag sitta på cigarren och klaga över den trötta likgiltighet vi unga vuxna drabbas av. Likgiltighet är ingenting gentemot känslan av förlust. I min jakt efter upplevelse och vuxenpoäng har jag gått miste om naiviteten och ivern; jag har blivit berövad den lilla värme som fanns kvar. I måndags lurades jag på den lilla gnistan som kunde sprakat upp till den brand vilken skulle föra mig härifrån. Och narren som stal den från mig var enfaldet själv - jag. Någon lär ha sagt att men aldrig blir vuxen utan bara äldre. Det är inte sant: man blir bara tröttare.

This just in:

Nyhetsuppdateringar informerar mig om att man funderar på att ha 24 lag i fotbolls-EM. Det är ju halva Europa.

En gräsänklings dagbok III

I hopp om att bota min ångest över att ha vaknat vid tolv och legat inne hela eftermiddagen fick jag för mig att jag skulle ta en promenad i det gemytliga duggregnet. Eftersom jag ändå behövde handla så beslutade jag att promenaden skulle leda mig till Sainsbury's. Med Pavements "Wowee Zowee" i hörlurarna knallade jag ned för Moulsecoomb way och betraktade mina grannkvarter. Visst blåste det lite väl obehagligt högs uppe på krönet men det skulle säkert gå över, inbillade jag mig. När jag var längst ner vid Lewes road och insåg det inte skulle börja regna mindre - snarare tvärtom - och att jag hade dryga två miles att gå längsmed den tvåfiliga leden. Inte lät jag mig nedslås av det utan bestämde mig till och med för att cirkulera lite i Bates Estats. Dock tvang mig ovädret att omverdera mina intressen och jag la långa benet före för att inte bli hlet genomsur.
På det stora matvarehuset strosade jag omkring ett tag innan jag upptäckte att de hade billig avokado. Jag köpte Scottish porridge, tvättmedel, munskölj, små squashar men hittade inte solrosfrön och glömde av vad rotselleri heter på engelska. Hela kalaset gick på £ 17.78 + enåsjuttio som jag pungade för bussresan hem eftersom jag inte ville gå hem i ösregnet. Trots att jag var hungrig och saknade inspiration till att laga någonting kul kom jag innanför dörren glad i hågen och gjorde en grym spellista i iTunes:

"Min idol" - Cacka Israelsson
"Tweeter and the Monkey Man" - Traveling Wilburys
"AT&T" - Pavement
"Golden Cage" - The Whitest Boy Alive
"Bittersweet Bundle of Misery" - Graham Coxon

Grammisvinnarna 2008 - eller: Varför blir det alltid så dåligt när man låter vanligtfolk vara med och bestämma?

Årets grupp - Kent
Årets album - Kent, Tillbaka till samtiden
Årets kvinnliga artist - Säkert! (Annika Norlin)
Årets manliga artist - Salem Al Fakir
Årets låt - Om du lämnade mig nu (Lars Winnerbäck & Miss Li)
Årets liveakt - The Hives
Årets hip hop/dans/soul - Adam Tensta
Årets nykomling - Salem Al Fakir
Årets hårdrock - Mustasch
Årets barn - Den blå barnkammarboken
Årets dansband/schlager - Benny Anderssons orkester
Årets folkmusik/visa - Sofia Karlsson
Årets kompositör - Salem Al Fakir
Årets producent - Salem Al Fakir
Årets textförfattare - Annika Norlin
MTV-priset - Johan Söderberg
Årets jazz - Rigmor Gustafsson
Årets klassiska - Ann-Sofie von Otter & Bengt Forsberg
Ifpis hederspris - Alice Babs
Exportpriset - Bloodshy & Avant

En gräsänklings dagbok II

Tjugo över tolv, lokal tid, fick jag skjuts ut till Säve och Gothenburg City Airport av en stressad moder som undanvarade sin lunch för att göra mig denna tjänst. Jag skulle flyga med RyanAir 15:25, vilket innebar en ganska lång väntan på flygplatsen. Efter bording var jag sist in på planet och fick en hyffsad plats vid mittgången där jag kunde sträcka ut benen (dock på egen risk med tanke på att det allt som oftast sprang förbi någon steward/stewardess med en blå fyrkantig plåtvagn för att, ackompanjerat av bäbisskrik, smälla in den i mitt knä). Regnovädret över Nordsjön fick planet att skaka lite, fast det gick mig obemärkt förbi då jag satt som i dvala.
På Sansted köade jag i en timma i passkontrollen. Det verkade som folk från Europas alla länder hade fått precis samma genialiska idé att åka till England onsdagen den 9 januari. Då jag lyckats lokalisera var mitt bagage skulle rulla ut någonstans och stält mig för att vänta har jag turen på min sida och den flygpåseförsedda ryggsäck som agerar kolli rullar ut redan i den första omgången.Glad i hågen går jag ner till National Express-informationen, köper en biljett à la £ 29 - det vill säga nästan dubbelt så dyr som flygbiljetten - och tar hissen till Bay 21. Tio minuter senare sitter jag på busslinje 717 till Heathrow, där jag ska byta till 747:an för att komma till Brighton.
Fem minuter i tio post meridiem, lokal tid, stod jag vid Old Steine och insöp den välbekanta, avgastyngda kuststadsluften. Jag köpte en enpundsmacka och stälde mig för att vänta in den buss av 25 Universities och 49 Moulsecoomb som skulle komma först. 25:an kom först och jag hade en fem minuter lång uppförsbacke med 17 kilo ryggsäck eller tio minuter att vänta i nollgradigt duggregn. Det förra kändes mer tilltalande, så jag betalade mina ett pund och 70 pence och for genom vinternatten. 100 meter från dörren blir jag omkörd av buss 49.
Väl innanför dörren sjunker jag ner i soffan, pratar lite kallt med Tom, Stacey och Matt, dricker en kopp te och försvinner in på mitt rum för att packa upp. Vid halv tolv, då jag varit hemma i en timma, får jag för mig att se "I Am Legend". Något jag såhär i efterhand ångrar.

This just in:

Dagens artikel på Wikipedia handlar om den svenska emigrationen till USA. Den finns tillgänglig på fem språk: engelska, svenska, danska, esperanto och indonesiska (!).

Ett geni

Det tog mig över en timma att söka CSN. Det där med e-legitimation är suveränt, så länge det funkar. Jag försökte instalera och logga in, allt enligt instruktionerna givna på Nordeas hemsida. Fast det sket sig hela tiden. Igen och igen och igen försökte jag, men varje gång med samma resultat: totalt misslyckande. Tills jag fick förklarat för mig att det inte fungerar med Firefox utan man måste använda Explorer. Alltid envisas jag med att vägra läsa instruktionerna ordentligt.

En gräsänklings dagbok

Strax efter sju imorse dundrade mina föräldrar in i mitt sovrum. Ingen sjöng, vad jag minns, men det tog ett tag för mig att få grepp om tillvaron. Några hundringar från släkten, ett gäng skivor jag beställt från Silence via min moster och en kopp kaffe. Sen stressade de iväg, Elsa och jag somnade om. Vid niotiden vaknade vi igen, skyndadetill Kungshöjd där Elsa skulle packa och jag mest vara ittiterande och ivägen. Lite efter ett skildes vi åt.
Jag har suttit och ätit pepparkakor med Stilton, löst korsord och lyssnat på Paul Simon. Efter någon timma kan även det bli trist. Nu är jag mest uppgiven, trött och ensam. Jag bider min tid, snart blir det väl kväll och man kan knalla ner till King's Head och hälla i sig en öl eller sju (alla är härmed inbjudna). Om mindre än två dygn är jag tillbaka i England igen. Där är det lika grått och regnigt men färre spårvagnar.

Passion utan spänning

På juldagen gick jag med min familj för att se Arn-filmen. Farsan har jobbat med den i över ett år och tyckte det var en trevlig idé om vi samlades och för att ta del av denna storsatsning. Jag har personligen inte läst någon böckerna och är av den bestämda uppfattning att allt Jan Guillou rör vid förvandlas till skit. Alltså inget idealförhållande för att njuta av biobesöket. Men jag kan ändå uppskatta medeltidsaktion med historisk klang.
Det började med några snygga landskapsbilder över Västra Götaland och en något skev berättarröst som förklarar det historia läget för Folkkungar, Sverkrar och annat allmänt löst slödder. En smula irriterande. Sen drar det igång, tror man. Fast det känns aldrig som att filmen börjar. Många pekorala dialoger och sekvenser ur den unge Arn Magnussons uppväxt senare börjar en långrandig kärlekshistoria mellan honom och en viss fröken Algotsdotter. Nåt går fel och båda hamnar i kloster. Inte jättespännande med munkar som rider i slowmotion.
"Arn - Tempelriddaren" är fullspäckad med toppskådisar, en fet budget, scener från Scottland som ska föreställa västgötaskogar och araber, och ibla nd får jag kännslan av att produktionsteamet aldrig hört talas om uttrycket Less is more. Dialogen faller - jag vet inte om det beror på dålig regi eller oengagemang - och karaktärerna verkar så blasé att Jerry Seinfeld framstår som en skådespelarmässigt geni. Stefan och Krister hade nog lyckats göra en bättre uppsättning.
Det enda jag tänkte genom de dryga 120 minuterna var "Tar det aldrig slut". Och just som det började bli spännande gjorde det det. Att göra en cliffhanger på bio är inte riktigt schysst. Speciellt inte om man pungat ut hundra spänn för biljetterna. Fast de måste väl komma på något sätt att få tillbaka alla stålar de brännt. Det måste nog vara en av Sveriges onödigaste filmer.

Renässansmänniskor

"When you grow up your heart dies". Det är Ally Sheedys karaktär Allison som säger det när de sitter och pratar i "Breakfast Club". Den går på TV4+ och den håller än. Jag vet inte vilken gång i ordningen jag ser den men jag uppgör aldrig att förvånas hur briljant den är. Och att det är samma regissör och manusförfattare som till "Dennis the Menace" och "Flubber". Snacka om att vara mångfaciterad.

En tyst minut

Tidigt imorse fick jag reda på att en släkting till mig avled igår. Det faktum att jag fick reda på det genom morgontidningen gör mig tvungen att erkänna att det är en tämligen avlägsen släkting, även om blodsbanden är ganska nära. Jag har träffat Stig Claesson två-tre gånger sen min pappa beslutade att återuppta bekanskapen med sin då enda kvarvarande länk till sin mor. De gånger vi sågs var det alltid hemma i hans röda stuga med vita knutar någonstans i närheten av Köttkulla. Han hade alltid en cigarett i mungipan och min pappa hade alltid med sig några burkar starköl. Eftersom Stig aldrig skaffade körkort fick han sin mat hemkörd till sig från det lokala ICA, men aldrig någon öl. Därför var det alltid uppskattat med de där burkarna, även om han fick dricka dem ensam (ensamhet har i och för sig aldrig hindrat honom).
Egentligen lärde jag aldrig känna Slas mer än ur de böcker han skrivit. Senast jag träffade honom var jag sjutton och hade egentligen bara läst “Min vän Charlie” och “Vem älskar Yngve Frej?”, fast jag var ändå oerhört farsinerad av denne söderkis som hamnat mitt ute i ingentingets stora gröna. Allt var spännande med honom: hur han pratade, hur han svor, hur han rökte, hur han rörde sig.
Förra året pratade min vän Per och jag om att åka och besöka honom innan det var försent. Nu är det försent. Och jag måste erkänna att jag inte känner någon rätt att sörja som släkting mer än som fan av han gedigra produktion. Jag kommer troligtvis inte kunna gå på begravningen med tanke på att jag då kommer befinna mig i Brighton igen. För mig är den största sorgen inte den bortgågne släktingen utan den släkting jag aldrig lärde känna.

Söndagskvällsförvriden

I väntan på att Elsa ska komma hem från puben lyssnar jag på Iron & Wines senaste platta och äter pastapesto. Jag vet, jag vet, man borde passa på att lyxa till det när man är hemma hos ett fullt kylskåp för en gångs skull, men bohemen i mig kräver ett fattigmanslevene. Dessutom är jag faktiskt kvar här i över en vecka till.
Det finns många saker man glömt med Sverige:

Canada Goose
40 cl-glas
Falcon Export på tapp
garderobstvång
Per Gessle

Katastrofen är ett faktum

Jag har slut på rizla. Gaaah!

Rött

Dagen till ära började jag frukosten med att bloda ner hela bordet. Sällan får jag näsblod, men idag var tydligen lägligt. Dessutom har jag den senaste tiden börjat skära mig när jag rakar mig - det har i mitt femåriga regelbundna rakbladsnyttjande inte varit någor problem tidigare - och idag var inget undantag då jag stod och avlägsnade mitt tämligen omanliga fjun från hakan. Färgen röd symboliserar så fruktansvärt många vida skilda ting. Jul och fruktbarhet, passion och erotik, krig och elände, värme och hat, skräck och förtjusning. Eller i mitt fall otur och klantighet. Jag bär inget rött plagg idag. Det är dock en diskret röd söm på oket på min skjorta. Det är inte så tacky som det låter. Dessutom har jag kofta över.

Update:
Nyss skar sig morsan i tummen.

Det är inte långt kvar

Tre julklappar har jag slagit in. Det är allt. Resten var redan inpackat eller så har syrran tagit på sig ansvaret för den proceduren. Snart ska jag gå coh lägga mig men jag funderar på att rulla mig en julcigg först. Nåt produktivt har jag alla fall sysslat med idag och resultatet blev en alternativ jullåtlista:

1. "Den brinnande tomten" - bob hund
2. "Christmas Card From a Hooker in Minneapolis" - Tom Waits
3. "Just the Other Side of Nowhere" - Kris Kristofferson
4. "Jultomten är faktiskt död" - Cornelis Vreeswijk
5. "Les Trois Cloches" - Edith Piaf
6. "Last Night When We Were Young" - Frank Sinatra
7. "Tonight I don't sleep" - The Chrysler
8. "Julgröten" - Lars Winnerbäck

Jag kollar på klipp med Nils Liedholm och undrar varför det alltid var bättre förr

Morsan spelar julskivor som det inte fanns någon morgondag, det är Lennon och Triad för hela slanten. På tvåan spelar Harriet Andersson och Per Myrberg i Doris Lessings "Tigerleken". Jag har alltid farsinerats av hur rationaliserade bråk är i litteraturen. Alla säger så smarta och välformulerade saker. När jag är förbannad kan jag inte tänka och det är först i efterhand jag inser alla fyndigt bitska saker jag kunde ha försvarat mig med.
För bara några år sedan innebar julen att hela familjen började julstäda en hel vecka innan julafton. Mitt bidrag iår var att jag igår morse tömde diskmaskinen. Det där med julstämning sitter i för sig väldigt mycket i huvudet. Jag har knappt varit ledig och därför inte hunnit aklimatisera mig till hela den fröjderfulla högtidshelgen. Och precis som de senaste åren kommer väl mysighetsfaktorn att höjas någon gång i mellandagarna. Jag har inte ens någon adventsstjärna.

Appropå att de är El Classico ikväll

En naken Hemingway

Om någon skulle be mig beskriva vad som menas med manligt skulle jag bara svara en sak: Ernest Hemingway. Han var den vandrande defenitionen av manlighet och allt därtill. Han söp, jagade, älskade, odlade skägg och flyttade till en liten stuga i skogen. Ser man en bild av honom skulle man kunna tro att han var valfångare eller isbjörnsmördare eller något annat livsfarligt. Fast han var även en förlorad själ, sökande och längtande, som aldrig riktigt visste vad han skulle ta vägen.
I i många av hans verk tyder det mesta på att han någonstans innerst inne aldrig riktigt blev den där mannen som drack whisky i frukostkaffet. 1986 släpptes den post mortum publiserade, ofullständiga romanen “Garden of Eden”. Enligt sägen var det änkefrun som kom släpandes med manuskripten i två matkassar till förlaget. Texten hade Hemingway arbetat med i femton år, samtidigt som han färdigställt bland annat “The Old Man and the Sea” och “A Moveable Feast”. I detta epos samlas allt var Hemingway representerar, men samtidigt mycket av hans dolda, tillbakadragna sidor.
“Garden of Eden” är lite av en potpourri i Hemingwayism. Det går utan svårigheter att läsa in flera av hans kändaste verk, nästan som en pastisch på sig själv. I sig är det en fröjd att få så mycket av honom på en och samma gång – vilket i sin tur ger en bra ingång till att läsa mer om man inte tidigare gett sig an honom – men det absolut vakraste är att man lyckas fånga författaren med garden nere. I boken exponeras hela Hemingway, machoidealen är som bortblåsta, buffligheten omvandlad till modös försiktighet och isbergsprincipen i sin fulla rätt.
Trots att mallen är den klassiska och temat inte skilljer sig avsevärt mycket från andra böcker så kan man ändå ana en väsentlig skillnad. För första gången går det att utläsa Hemingways eget liv och hans egen strävan, om än dolt under den genialiska berättartekniken. Hans världsbild, kvinnosyn och relation till sin far bäddas in i en olycklig kärlekshistoria, som för en gångs skull slutar någorlunda väl. “Garden of Eden” är en bra inledning till Hemingways hela författarskap samtidigt som det fungerar som en alternativ biografi över hans liv.

De 10 bästa förstaspåren

1. "Thunder road" – Bruce Springsteen (Born to Run)
2. "Five years" – David Bowie (Ziggy Stardust and the Spiders from Mars)
3. "Mis-shapes" – PULP (Different Class)
4. "Radio Gaga" – The Queen (The Works)
5. "Tom Traubert's Blues (Four Sheets to the Wind in Copenhagen)" – Tom Waits (Small Change)
6. "Out on the Weekend" – Neil Young (Harvest)
7. "Infra riot" – The Soundtrack of Our Lives (Behind the Music)
8. "We dance" – Pavement (Wowee Zowee)
9. "Turn the Page" – The Streets (Original Pirate Material)
10. "Rock 'n' Roll Star" – Oasis (Definitly Maybe)

Årets julklapp:

Någon okänd välgörare där ute som känner för att lägga det här under min gran? Gärna med tillhörande flygbiljett England-Sverige tur och retur.

Ojämställd 20-års jubilar

Igår såg jag reprisen av “På Spåret” med Sven och Stina Wollter i ena laget och Karin Hübinette och Stefan Holm det andra laget och som alltidär det eviga Triple & Touch där för att förpesta min tillvaro. Den här gången gjorde det en tolkning av Louise Hoffstens “Let the best man win”, vilket i sig var helt harmlöst, neutralt och tråkigt ända tills de kom till någon form av crescendo där de skulle peppa deltagarna. Från Ken och Göran munnar hör man “Kom igen Sven!” och “Kom igen Stefan!”, Stina och ... hade de totalt glömt bort. Självklart gick detta obemärkt förbi men jag kan inte låta bli att ifrågasätta hur jobbigt det hade varit att bara nämna övriga deltagare också, när de ändå var igång. Eller skita i det helt och hållet.
Jag är fullt medvetan om att låte heter “Let the best man win” och det kanske uppstår vissa problem att omtolka den till “Let the best man and woman win” eller “Let the best contesters win”. I och med att det är ett uttryck som härstammar från en tid då sammhället kanske inte var riktigt lika medvetet om jämställdhetsfrågor och allmänt folkvett så måste man inse att man i detta fall handlar om en vilken-som-helst-person. Då ärdet inte speciellt svårt att räkna ut, även för två gammelsvenska föredettingar till studiomusiker, hur fel det är när man bara inkluderar den manliga sidan av deltagarna.
Vi snackar trots allt familjeunderhållning à la Sveriges television. Det är inte helt okej med sådana tabbar, även om det kanske bara var jag som tänkte på det. Med all säkerhet tänkte i alla fall inte Ingvar Oldsberg eller Björn Hellberg på det. Inte verkade varken Dresinen eller Första klass tänka på det heller. Var är Claes Elfsberg när man behöver honom? Public Service borde faktiskt ha en tittarombudsman(/kvinna).

Fem saker man inte bör göra när man hälsar på sin syster i Malmö:

1. Omedvetet upprepa allt man hör på skånska för att skånska låter så kul
2. Säga: “Det är ju han den där skåningen” när man ser Staffan Bengtsson på stan
3. Kolla åt höger när man ska snedda över gatan
4. Sätta sig på en bänk, bredvid något som ser ut att vara en uteliggare, för att rulla en cigg
5. Gå in på JC

Tar det aldrig slut?

Just som man tror att man är i hamn, släpper ner garden och lutar sig tillbaka så smäller det. Några minuter innan tåget mot Göteborg skulle avgå satte jag mig på en bänk inne på Malmö Centralstation för att rulla mig en cigarett. Inte tänkte jag speciellt mycket på den sjaskige mannen bredvid mig som på mina väskor på golvet. Då ciggen är rökklar tar jag mina grejer och går ut. Den var bra rullad och rökningen blev en njutning väl förunnad. Tåget kommer in på perongen, det tar väl fem minuter att komma till sin plats, men inget mer med det. Någonstans utanför Lund går det upp för mig: påsen med syrrans julklapp låg kvar på bänken där jag satt och förberedde mina synder. I panik sliter jag upp min engelska mobil då jag inte har några pengar på min inhemska och ringer syrran. Hon är där på någon halvtimma, men paketet är spårlöst försvunnet. Antingen är det någon där uppe som vill att jag ska sluta röka eller så jävlas de bara med mig.
Dessutom var det inte X2000, som jag trodde det skulle vara, utan jag tvingades åka med något vanligt jävla skittåg.

Funderingar i väntan på annat

Har precis sett Mattias Ekström spöa Michael Schumacher i Race of Champions 2007. Efter loppet interjuvade man vinnaren och det lät precis som Engström pratade med tysk brytning. Gör han det för att han skäms över sin svenska accent, för att det är lättare att uttala orden så eller för att han är omgiven av så många engelskspråkiga tyskar?

Imorgon kväll tar jag X2000 mot Göteborg

Det låter kanske som om jag har en oerhörd hemlängtan, vilket inte är helt sant eftersom jag vet att jag kommer bli rastlös efter bara en vecka i mitt gamla rum. Det är bara så skönt att kunna känna igen sig. Spännande som det är att upptäcka nya saker – nu lät det som om jag var på någon exkursion av något slag – och träffa nya människor så är det faktiskt smidigt och bra att ha lite rutin på vardagen. Veta hur allt fungerar, vilken buss man ska ta, vad som går på TV.

Svensk TV, det är helt otroligt. När jag vaknade imorse kunde jag kolla på svensk TV. Inte för att det var något att ha, men jag kände igen programtablån. Det mesta runtomrking påminde mig f.ö. väldigt mycket om Sverige. Min systers lägenhet är urtypen av den urbana nyrenoverade skelskifteskåk arbetaklassen husserade i en gång i tiden. Hon har på något sett lyckats få förstahandskopntrakt. Trots att jag var fullt medveten om att jag befann mig i Malmö så kändes det som att vakna upp någonstans i Gamla Masthugget. Till och med lukten var den samma.
Det är svårt att säga om jag direkt har saknat någonting hemifrån. Någonting av värde det vill säga. Små vardagsproblem som dåligt fungerande kollektivtrafik, irrationella kranar och engelsmän som inte vet hur man diskar räknas inte riktigt. Inte heller kompisar eller familj, för det är alldeles för stort. Jag tänker snarare på stadsrelaterade fenomen, klubbar och det kulturella livet. Problemet är ju att jag inte riktigt kommit in i Brighton än, vilket förhoppningsvis bara är en tidsfråga, och det är så lätt att ropa efter Stadsteatern, P1 och UppåtFramåt. Snart sätter sig väl vardagsrutinen också och en sak bör man ju ha klart för sig: det är inte London jag flyttat till.

Ready to wear

Ryggsäcken står i hörnet, full av Shakespeare och Fitzgerald. Alla småpryttlingar och viktigheter nedpackat. Jag har kollat in tidtabellen och bestämt mig för vilken buss jag ska ta. Nu ska jag bara varva ned och ställa in mig på att lämna England. Det är ingen jättestor grej egentligen med tanke på att jag kommer tillbaka i januari, fast resa har alltid haft en speciell laddning för mig. Spelar ingen roll om jag bara ska ta pendeln in till London eller vidare mot Paris, Krösatåget genom Småland eller flyget till Stockholm, färjan till Finland eller buss mellan Riga och Warzawa. Jag vet inte vad det beror på, men det är en exalterande spänning som ligger i luften så fort jag äns tänker på att åka någonstans. Rastlös rotlöshet. Snart kanske jag hamnar någonstans där jag kan slappna av.

Egentligen borde jag packa nu

Bussen till Gatwick har nummer 747. Spännande.

En skål gröt och engleska tepåsar

Jag förstår inte varför jag alltid envisas med att dricka blaskigt te om mornarna. I frysen ligger ett paket med helt okej fair trade-märkt kaffe och på diskbänken står en i princip orörd pressobryggare. Ändå ska jag likt förbannat hälla i mig den bruna pissljumna sörjan. Det här som ändå ska vara Europas tenation, varför har de inte riktigt te? Allt är på påse. Det finns säkert tio olika versioner av tepåsar men bara en affär i hela Brighton&Hove som säljer te på lösvikt. Fast det verkar inte rikitgt som engelsmännen bryr sig. De häller i så jävla mycket mjölk och socker så det märks inte att de har något annat i. Lite som amerikaner och deras bryggkaffe.

Nocturne

Kläderna hänger fuktiga på tvättstället och imorgon kommer det vara ett tjockt med kondens på fönsterrutorna. Vattendroppar, kvicksilversnabba rinnandes på insidan av glasen, bildar små pölar på det vitmålade fönsterbrädet där paket rizla lyser hånfullt blått. Pengar och cigg går som hand i handske, speciellt avsaknaden av dem. Jag skulle kunna samla ihop de fimpar som ligger utspridda lite varstans på undervåningen, fast så desperat får vi hoppas att jag aldrig blir. Det går väl att sova utan hjälpmedel en natt. Dessutom har jag hört att sängrökning dödar fler än lungcancer.

Försoning med ett öde

Imorgon ska jag upp klocka sju för första gången på riktigt länge. Det är nästan så att jag glömt hur man gör. Mina lata förmiddagar har åsamkat mig mycket lidande och det är först under kvällstimmarna jag börjar inse att hela det radda av kaos och förödande följder som drabbat mig den senaste tiden de facto beror på min egen lättja. Och någonstans innerst inne har jag vetat om det hela tiden. Det är bara surt att inse sina egna brister.
Jag får helt enkelt ta skiten under naglarna som de erfarenheter det är. Förhoppningsvis löser allt sig och gör det inte det så blir även det ett litet äventyr. Min nyvunna, tillbakalutade inställning kommer sig av de två avsnitt "Star Trek" jag såg samtidigt som mina housemates stillade sin THC-relaterade hunger. Jag mumsade i mig russin från gröna vindruvor.

Konsten att älta:

Som plåster på såren kollade jag in "Bender's Big Score", fast allt känns fortfarande lika jävligt. Får helt enkelt ta och ladda ner fler filmer så man överlever den här gudsförgätna måndagen. Allt som skulle blivit så bra. Jag hade kammat benan extra nogrant, plockat ut den förvisso ända rena och hela fast ändock stiligaste skjortan, putsat myggjagarna. Ja, allt var nästan perfekt.
Dagens låt: "Shit song" - Kate Nash

Kyla och bitterhet

Det drar in orkanvindar från Engelska kanalen och minusgraderna har slutligen letat sig hela vägen ner till kustlandet. En höstdag i december med vissna rosor och plastpåsar som täcker tomten. Överföringen jag gjorde i torsdags har fortfarande inte registrerats på mitt konto. Jag har ingen aning om hur jag ska göra med betalning av hyra eftersom jag inte heller tycks kunna skapa någon Internetbank. De senaste veckorna har hallt mer eller mindre faljerat. Något som skulle bli en tida av ekriation och glädje har omvandlats till något av det stressigaste och mest påfrästande i mitt liv.
Det är förvånandsvärt hur dåligt saker och ting fungerar i det här landet. Jag funderar nästan på att ge upp och bränna ner kåken för att slippa allt sånt här. Jag hade de perfekta julklapparna, fast de kan jag inte köpa med tanke på att transaktionen tömde även mitt svenska konto. Såå. Jag ska göra en kopp te, steka ett ägg och krypa ner under täcket och inte komma fram förens bussen till Pool Valley svänger förbi imorgon eftermiddag. När kommer lugnet efter stormen?

Snabbmatslandet

17 år på McDonalds var tydligen inte nog.

Dagens citat:

Igårnatt satt jag och läste igenom Duellens alla gamla inlägg och slogs av hur mer välformulerade vi var för något år sedan. Man ska ju inte banka på egen trumma men jag blev faktiskt lite stolt då jag läste en text och fann detta:

Visdom, vinter och vikariat fryser känslorna, likväl som åsikterna, till små, små isbitar att lägga i whiskeyn – den som åker fram fredagkväll – där den smälter i rumstemperaturen och sprider ut sig i blodet, tillsammans med alkoholen, för varje klunk man tar, och när man till slut druckit tillräckligt mycket vågar man äntligen visa vem man egentligen är.

Majestätsbrott

Enligt GP ska SVT köra en serie om Knugen & CO:s bortbytingar. Håller Sverige på att förvandlas till England eller? Den som tänker se det kan ju ta och höra av sig till mig. Jag är sjukt intresserad av rojalistiska vänsterprassel.

I väntan på vad?

Så sitter man här ännu en kväll och försöker få tiden att gå. Inte för att jag på något sätt eller vis behöver, utan mest för att det känns så fel att gå och lägga sig. Sömnen lockar mig inte, inte överhuvudtaget. Vad gör man då? Jag skulle kunna läsa ut "The Garden of Eden" som jag tragglat med ett tag nu (vilket i sig är konstigt med tanke på att det är den bästa Hemingway jag läst) men den känns lika trött och trist som tvätthögen som bara växer där i hörnet. Jag skulle kunna skriva något. Det har jag inte gjort på hur länge som helst trots att jag har tusentals bra uppslag. Fast det blir ändå lite småsegt i längden.
Granatsplitter har letat sig in i tänkarna och klyver min vilja till två hjälplösa klumpar. Oformbar gegga, mitt huvud. Likheterna är ganska många. Hela min världsbild måste pusslas samman igen lagom till tisdag. Likgiltigheten och Antipatin har bitit sig fast vid halspulsådern och suger ut ljuset. Här skulle allt lika gärna vara dött, intresset finns inte kvar. Natten bryter sig in genom persiennerna och skuggar lekmansaxiomen. Det finns ingenting kvar utom de ensama tonerna som darrar ut genom dörrspringan.
I huset är det lyhört, man hör minsta viskning. Nu är det knäpptyst. Alla har gått och lagt sig och det är bara jag som sitter uppe och vakar denna tredje advent. Här betyder det ingenting men bilden av det ensamma fjärde ljuset i staken verkar så sorglig. Veken hänger i skenet av dess tre brinnande syskon. Kvar står det där, oanvänt, oälskat och, likt den
felande länken kring vilka alla samlas och pekar, lämnad åt sin egen inre brand.

Musikåret -07

Snart börjar det bli dags summera, lista och betygsätta årets alla skivor. Fast hur kul har 2007 egentligen varit rent musikaliskt sett? Svenska band och artister som Kent, The Hives, Lars Winnerbäck, Sahara Hotnights och The Though Alliance har släppt nytt, vilket känns exakt lika spännande som en annalkande högstadiereunion. Utanför Sverige har fokus legat på nykomlingen Kate Nash som, likt M.I.A., Feist och LCD Soundsystem, håller till i det redan ganska trista indie-/electro-/pophörnet som kändes pasé för tre år sedan. Åt rockhållet har vi den eviga Springsteen samt Foo Fighters. Äldre män är inte riktigt lika sexigt som det var 1994 - det samma gäller f.ö. Arcade Fire och deras arenarock. Arctic Monkeys känns lite väl tvåtusensex och har folk inte tröttnat på singer/songwriter à la Rufus Weinwright än. Plink plonk, gud va inspirerande. Nä, jag förstår inte hur alla musikjournalister ska kunna utgjuta något vettigt ur ett långt år av besvikelser. Antagligen blir det väl bara värre också, när allt är gjort och sedan länge förlegat. Ha inga förhoppningar inför nästa år, det säger jag bara.

Vafan ska man ta sig till när man inte längre har råd att köpa julklappar?

En lördag i snooker och cigeretters tecken. Gatljusen har tänts och elementen har sats på. I vardagsrummet sitter Stacey fortfarande i morgonrock, jag är oduschad och hopplös. I onsdags tog jag ett kontobesked som sa att jag hade över £100 kvar. Något förvånande men ytterst tacksamt. Igår tog jag ett nytt kontobesked. Då stod det -£191. Nu är jag deprimerad och misserabel och har suttit framför datorn och teven om vart annat.
Jag hade lovat Elsa en hyffsat fin julklapp, jag hade lovat mig själv en ny skjorta inför nyår, jag hade lovat att komma hem till jul. Nu har jag fan inte ens pengar till bussbiljetten som ska ta mig till Gatwick. Men det är väl så det ska vara. Det där med regn efter solsken är skitsnack. Det är åskmoln efter solregn.

Lika som bär?

- David Letterman vs. Thore Skogman

Mannaminne

Min mormor fyller 98 idag. Det är otroligt gammalt. Även om hon inte är så pigg och inte orkar göra speciellt mycket nu för tiden måste hon ha en otrolig livsvilja när hon sitter i sin två, där min moster hälsar på dagligen och sköter det som hemtjänsten inte har tid/får betalt för. Antagligen är hon nöjd med att ha upplevt två världskrig, en depression, fyra överlevande barn och allt annat som hinns med under tio dicenium. Om det för oss som födds på senare halvan av 1900-talet inte känns så spännande att ha levt i inte bara två olika århundraden utan även två olika millennium så är det nog väldigt speciellt när man är två år yngre än ett sekel.

Dagens citat:

"Jag var sällan ung." - Björn Hellberg

Slå niehundranollanolla för det här keyboardsolot

Stjärnor och höghus

Julbelysning har jag aldrig haft mycket till övers för, men adventsstjärnor är ett undantag. Det är nog en av de få saker jag saknar med Sverige. Det finns inget så varmt och inbjudande som en 5-8 kantig papperslykta som lyser i fönstret när man vandrar hem genom nattens kyla. Speciellt i ett grått höghus. Det har lite samma effekt som en trappuppgång. När jag var liten samlade jag på trappuppgångar. De påminde mig så väldigt mycket om Alfons Åberg. En ensam lampa som lyser i en port. Det är poesi.

Dagens citat:

"Mikrofoner är som barstolar: man kan inte leva med dem, man kan inte leva utan dem." - Thomas Öberg

Aber

Hur man än försöker går det inte att hitta en snygg översättning på human mind. För det var något i stil med "the strange complexity of the human mind" som jag ville skriva. Fast på svenska. Nu får det bli som det blir:
Det är konstigt hur sinnet kan växla och slå om så enkelt. Under mina två-och-en-halv månader på 32 Woodhouse road längtade inte efter annat än att kunna laga riktig mat. Kikärtor på burk, currysås på burk och couscous var det enda vi åt där. Det var trist, det var smaklöst, det tog förvånandsvärt lång tid, det var inte speciellt smidigt. Allt som är negativt med matlagning komprimerat till tre ingridienser och en micro. Varje gång vi skulle ta oss för att 'laga' käk höll jag mig undan så mycket jag kunde utan att Olle skulle fatta vad jag höll på med. Jag längtade till den dagen då jag fick tag på en lya med riktigt kök.
Dagen kom och för två veckor sedan flyttade jag in på 129 Moulsecoomb way. Nu står jag handfallen i köket och bara glor på kastrullerna. Skafferiet är fyllt olivolja, rosmarin, vitlök, pasta, linser och rotgrönsaker men jag kan inte ta mig för att laga något. Inspirationen har runnit ur mig. Alla de dagar borta i Hove, all den längtan, alla besvärjelser och förbanelser har totalvänt och gjort mig apatisk. Jag vill inte ens koka gröt. Mat är tråkigt. Vitabönor och ägg är det enda jag kan tänka mig. Mest för att jag bor i England.

Teknik

iTunes kopplar inte med LastFM längre. Varför?

I've got Friday on my mind

Ciggen är slut, pengarna har sinat, mörkret har lagt sig och de flesta har åkt hem till Sverige. Jag har kollat igenom mobilen efter någon att skicka SMS till och insåg att jag har typ tre nummer allt som allt. Egentligen är jag inte speciellt sugen på att dra iväg och göra något, men inte heller lockar ytterligare en decemberkväll framför SVT:s PLAY, så det blir nog Providence som vanligt. Det är väl dags att börja peppa lite: Dire Strait, Kristofferson, The Knife, Pontus & Amerikanerna, Lasse D o.s.v.
Jag har damsugit hela nedevåningen och försökt skura toaletten, men som vanligt i England är det där med hushållsarbete inte så överprioriterat och det fanns varken hink eller toaborste och jag kände mig inte jättesugen på att krypa omkring på knä med en scotsprite. Däremot damsög jag bort all spindelväv i taket. Imorgon ska jag försöka komma upp i någorlunda kristlig tid. Sova till tolv varje dag kan inte vara bra för själen. Speciellt inte när man ligger kvar till fyra.

I skrivande stund

Jag väntar på de som ska komma hem till mig och dricka öl. Är de inte här snart börjar jag utan dem.

Allt är nu slut

Jag lyssnar på Richard Hawley, utanför mitt fönster bråkar tre katter i solskenet. Det var minusgrader imorse, frosten i gräset hade fryst till en vit silvermatta och imma täckte rutorna i mitt rum. Nu har vintersolen väckt dagen till liv och imman omvandlats till kondens som sakta rinner ner för glaset. Efter sista tentan stannade Olle, Adam och jag kvar och rökte en cigg i solskenet. Det var uppsluppen stämning, avslappnat.

Hey man, cool man

Det blev en kväll med Champions league, Golden Virginia, Stella Artois och allmän ungkarlsmissär. Inte så att jag klagar, jag har saknat det. Det är bara morgondagen jag grämer mig för. Jag vet vad som väntar: en klocka som ringer vid sju, ingen frukost en cigg, ,ett avsnitt "Frasier", två cigg, ett avsnitt "Frasier", tio minuters väntan på busshållplatsens minusgrader med förlite iPodbatterier och en dödstrist tenta. Sen kan jag äntligen ta första bärsen.
Dagens playlist går på repeat. Jag kan inte somna och dendär gnagande vardagskänslan av för mycket kaffe och för lite stimulans har gripit tag i mig som om jag vore sjutton på nytt. Nattsudd och populärkultur tycks vara det enda som driver mig nu för tiden. Kanske borde man söka jobb på en tabloid. Sälja själen, köpa min kärlek för pengar. Sjung vackert i skorrande strängar.

Dagens sanning:

Av någon anledning har min kropp börjat strejka. Hade det inte varit för Elsa hade jag sovit till långt in på eftermiddagen. Vissa dagar känns det som livet håller på att falla ihop. Det är tisdag, det kliar. När jag gick upp och skulle ta en dusch stank det av cigarettrök och stekos i hela lägenheten och handduken jag tvättade igår och hängde upp i vardagsrummet hade dragit åt sig all den lukten. Frukosten var slut och jag fick kila iväg till en off license i närheten. Tänkte passa på att köpa nya rizla fast självklart leggade snubben i kassan mig. Vad tror han, att någon under arton rullar eget? Antagligen. Det här är England.


Jag har i alla fall tagit mig i kragen nu. Ska höra av mig till Olle så vi kan dra ner på stan, med öppna spjäll.

This just in:

R.I.P.

Skype is the world

9 672 498 personer online just nu. Det är fler än vad det är invånare i Sverige.

Andra ljuset

Det var en behagligt långsam helg med frågesport och satir, alkohol och rulltobak, drömlös sömn på en soffa någonstans i Coldean och en morgon med superormar. En romantisk dimma ligger som ett täcke över min hjärna när jag försöker återskapa eskapaderna. Jag har varit så barnsligt uppfylld av den befriande fyllan att jag totalt missat vad det var för helg.
Kombinationen avsaknad av rutin och annorlunda traditioner fick mig att försumma det faktum att det var 2 i advent igår. Jag missade till och med att Första advent har varit, jag missade till och med Helgen v. 48. Saker och ting tappar sin betydelse. Om det har att göra med ålder eller miljöombyte men jag har tappat lusen och känslan för allt vad julfirande heter.
Utanför mitt sovrumsfönster sträcker sig Moulscoomb way och dess rangliga tvåplansvillor i tegel. På trottoaren springer de små tonårsligisterna, under ändlösa slingor av blinkande stämningshöjare. Grönt, blått och rött ska förkylla kvarteren efter mörkrets intrång och leda nattvandrarna hem. En smaklös komersialism peekar då det på grannens stupränna klättrar en skinande liten keramiktomte.
En julkalender om giriga barn och griniga tomtar, en julrush under amerikanskt inflytande, julpynt från helvetet, bittra cynismer. Jag har berövats min barnsliga längtan och glädje. Det har precis kommit till min vetskap att det ska göras en nyversion av "Brideshead Revisited". Ingenting är heligt längre.
Dagens låt är "Monday Monday Monday" med Tegan and Sara.

Cover

Igår såg jag det första avsnittet av "På spåret" och kunde inte låta bli att må illa över Ken och Görans våldtäckt på "Rock the Casbah". Kan sånt verkligen vara lagligt?

Insomnia

Som vanligt en natt till en fradag sitter jag uppe och räknar timmar. Jag har sagt godnatt, släckt lyset, varvat ned men ändå är det något som gnager mig. Det som under dagen och kvällen varit en lättnadskänsla har helt plötsligt vänt och börjat plåga mig. Nattmaran som rider mig i vaket tillstånd, inbillningar och övertolkningar, vardagsångest och rädslan för att inte ha något att göra under helgen. Ja, allt påhitt som kan tänkas för att kunna tycka synd om sig själv.
Idag gick jag över till att rulla egna cigaretter. Har suttit hela kvällen och rullat och pressat ner dem i ett gammalt Lucky Strike-paket så jag slipper den där gulnande äckelskänslan på fingrarna. Nu sitter jag uppe med min playlist bara för att kunna säga "I smoked my brain the night before on cigarettes and songs that I've been picking". Vit, manlig, självömkande låtsas-rock'n'roll leder mig genom de sista timmarna av sömnlöshet.

Nattens visdom

Det slog mig precis att Winston Churchill fått Nobelpriset i litteratur.

Disclaimer

Fortfarande ser jag ingen lösning på mitt volymproblem. Alla förslag är välkomna. Istället lyssnar jag på The Bear Quartet via iPoden, som jag kopplat in till de nyinköpta, relativt dåliga, små datorhögtalarna, samtidigrt som jag äter min frukost/lunch/middag bestående av äggröra och en cigarett. Överallt i huset är det nedsläckt, på gatan utanför drar ungdomar omkring och letar efter någon som kan köpa ut åt dem och skymningen har sedan länge mörklagt hela England.
Om en liten stund ska jag lägga mig i sängen och ögna igenom de tal och noveller som ska vara förberedande för morgondagens lektioner (inte för att det överhuvudtaget kommer att behövas). Först ska jag bara göra lite Movie Quizzes på ansiktsboken. Jag har i alla fall fått i ordning mitt rum.

Lata dagar

Stacey kom hem någon timma efter att jag gått upp. Jag hade hunnit dricka första koppen kaffe och ta en cigg framför "Whose line is it anyway?" och städa upp efter gårdagens slag. Nu glider jag runt i mina badmintonshorts och vinröda jacka från American Apparel och tänkte köra maraton med årets julkalender. Efter många om och men lyckades jag tillslut ladda ner Real Player, fast nu är problemet att volymen tycks ha ballat ur. Dock inget jag orkar engagera mig i förtillfället.
Förut hittade jag en nyckelpiga i sängen. Jag försökte ta en bild på den men min kamera är för dålig och den vägrade stanna för en pose. Jag släppte ut den i kylan istället, fullt medveten om att den antagligen kommer att frysa ihjäl. Fast här inne hade den bara dött en plågsam död av rökskador. Eventuellt bli ihjältrampad av en toffla.
Äntligen känner jag mig som hemma, även om det blir lite tomt utan Elsa här. Äntligen kan jag glida runt i kalsongerna hela eftermiddagen, dricka öl framför teven, snacka skit med kombosarna, steka ägg eller bara ligga i soffan utran att känna mig ivägen. Alla här verkar väldigt avslappnade. Med det mesta. Jag får bara inte göra det till en vana att röka innomhus.

Reqiem for a Wednesday

Och så var man gräsänkling igen. Faktum är att jag är gräsänkling mestadels av tiden. Fast när allt för en gångs skull känns som vanligt blir allt förödande lätt att hantera och man glömmer av saknaden. Nu ligger jag apatiskt i min säng och glor ut över Shakespeare-antologierna och gratistidningarna som täcker golvet. Ciggpaketet ligger utom räckhåll. Igår var jag tvungen att bjuda hem några kompisar för att dränka ensamheten i TV-sorl och Stella Artois. Förhoppningsvis tyckte minna house mates att det var lugnt att vi rökte ut dem ur vardagsrummet. De har lite mer av ett nio-till-fem-liv.
Imorgon är de första lektionerna på nästan över en vecka, tillika de sista på hela kursen. För första gången någonsin har jag inte separationsångest. Inte för att jag vet vad det beror på men jag tycks kunna hantera det faktum att saker och ting går över. Plus det att jag för en gångs skull inte bara överger något. Jag stannar här, skapar mig ett någorlunda drägligt liv här. Får en vardag och en sysselsättning. Hoppas jag på, i alla fall.

This just in:

Insåg precis att jag stavade fel på min egen adress när jag gjorde en adressändring hos banken. Jävligt klantigt. Hoppas det inte spelar någon roll.

This just in:

Det går lite bättre nu. Ta i trä.

Köpkraft -07

Jag har suttit hela förmiddagen och gjort låtlistor som jag aldrig kommer lyssna på. Det är lite som alla litteratur jag köper men aldrig läser, eller alla vinylskivor jag inte kan spela. Ett maniskt materialistiskt beteende jag aldrig lyckats få bukt med. Jag kan ligga dagarna i enda och bara glo rakt in i min provisoriska bokhylla och älska mig själv för min goda smak och stilrena attityd. Varje bok är noga utvald och placerad i korekt ordning, sorterade i underkategorier så som acceptabla klassiker, modern populism, personliga favoriter och allmänna måsten. Självklart föröker jag intala mig att någon gång i livet kommer jag få tid att plöja igenom allt, fast innerts inne vet jag att sannolikheten inte är stor. För att överhuvudtaget ha en tillstymmelse till chans att komma ikapp mig själv och min bibliofili måste jag ta ett sabbatsår och inte införskaffa mig någon form av läsbar kultur. Vilket i för sig inte är en omöjlighet. Det är bara den där känslan av att hamna efter som hindrar mig från att slå av på köptempot.
I våras startade jag två nya tidningsprenumerationer. Sammanfattningsvis kom det då fyra olika tidningar på cirka två månader (förutom alla de gratistidningar jag notoriskt plockade på mig på stan). Sällan hade jag ork att läsa mer än en och en halv. Sen åkte jag till England. Det var inte direkt så att jag sa upp prenumerationerna då. Nu kommer jag lagom till jul komma hem till en halvmetershög med magasin. När fan ska jag läsa alla de artiklarna? Fast det ser ju snyggt ut i tidskriftssamlaren.
I lördags var det “By nothing day”, en dag jag tycker är oerhört sympatisk och välbehövd i vårt kommersialistiska samhälle. Tidigare har jag alltid ställt mig frågan om folk överhuvudtaget klarar avhållningen från inköp denna endaste dag. Nu är frågan sanrare huruvida jag kan motstå kliandet i fingrarna när jag promenerar förbi HMV:s skivrea. Fast det blev faktiskt bara ett gäng John Smith's.