En eftermiddag på biblioteket III

En eftermiddag på biblioteket II

Idag passade jag på att svänga förbi min blivande bostad och fylla i papper och signera signatur. Stacey öppnade dörren och log sitt välkomnande leende som påminner en om hur bortglömd tandhygienen är i detta land. För första gången i mitt liv fick jag äran att skriva en check. Vuxenpoäng!
I ett ögonblick av hurtighet beslutade jag mig för att promenera till universitetsområdet. Solen låg lågt över de gröna kullarnas kala trän. Vid en rondell sjöng några småfåglar i buskaget och luften var friskare än på länge. Djupa andetag verkade nästan få baksmällan att släppa: blicken blev skarpare, tanken klarare. Dock hade jag kvar brännandet av gammal fylla i halsen. Med lätta steg kunde jag lämna den jagande känslan av hopplöshet bakom mig. Precis som regnet igår natt skölde mig nykter blåste nu de lätta brisarna mig tom. Det luktade vår. Vädret är lika mano som jag.
Dagens låt: "Behind the mask" - Señor Coconut

En eftermiddag på biblioteket

Frossandes i musikkuriosa surfar jag runt och läser på diverse bandsidor, men hjärnan är för mosig för att kunna ta in något. Gårdagen tog nästan knäcken på mig. Efter matchen drev vi runt till bar efter bar, drack öl efter öl, snackade Bajen vs. RIK. Vi stannade till sent på något ställe nere vid stranden. Vissa drog därifrån lite tidigare än andra och jag tillhörde de andra. Efter ett tag blev det ändå dags att dra och jag kände ett visst ansvar att meddela de som intagit dansgolvet, för att sen gå på muggen. Då jag kom ut fren urinoaren upptäckte jag att det var öde och tomt i hela lokalen. Vart tog alla vägen undrade jag kort, innan jag tog en uppfriskande promenad genom en mörk kuststad.

- Mats, jag känner mig som du ser ut

Adolecent depression

Senaste boken jag har gett mig an heter "The Wrong Boy" och är skriven av Willy Russell. I vanlig ordning handlar den om en deprimerad yngling och jag har börjat se ett mönster. De senaste böckerna jag har läst har i princip alla handlat om gnälliga, självömkande tonåringar som driver omkring och skyller allt sitt elände på andra: "Catcher in the Rye", "Brighton Rock", "A Clockwork Orange", "När oskulder kysser" och nu den om den Morrissey-älskande Raymonds bekymmer och besvär. Inte konstigt att jag håller på att förvandlas in till en brådmogen martyr à la Den Unge Werther. Jag sitter likt en Martin Brick-kopia och grinar över världens alla orättvisor, allt på grund av den jävla skönlitteraturen.
Jag blev högröd i ansiktet då jag, inklämd vid en fönsterplats på 25:ans buss, insåg det patetiska i mitt lättpåverkade sinne. En sak att man drömmer om TV-serier man sett mycket på kort tid eller reflekterar över sin vardag i jämförelse med fiktion av varierande kvalitet, men att de facto förvandlas till en litterär antihjälte på grund av ett svagt undermedvetande är befängt, till och med skrämmande. Tänk hur mycket övriga intryck påverkar mig i sådana fall. Jag är raklambranchens våta dröm.
Tidigare har jag alltid tyckt mig vara kritisk och nyanserad i mina åsikter. Aldrig mer kommer jag kunna se på mig själv som den opåverkade, självständiga medborgare jag en gång gav intrycket av att vara. Jag är vad Marcus Birro skulle kalla förstörd. Kanske är det det livet handlar om, man ska inte själv fylla sin tabula rasa utan bara vänta på etablisemangets stora paintbrush. Jag börjar bli till åren. Jag har gett upp hoppet.

Friday on my mind

Jag förstår inte vad jag oroade mig för - jag är ju ett geni - och dessutom vär provet nästan exakt den exempeltenta jag övat på. Skrev den på mindre än fyrtio minuter, sen blev det raka vägen till Wetherspoon för en välförtjänt öl. Nu sitter jag på The Westbourne i min ensamhet och väntar på att köket ska öppna. De spelar "Slow moves" med Jozé Gonzáles. Senar ikväll ska jag kolla in ett band som heter Turbowölf - de är inte så illa som bandnamnet ger sken av. Det blir min första spelning sen The Mummers för nästan tre månader sedan.
Ölen jag dricker är knappt en folköl och jag kan inte låta bli att känna mig lite lurad när vetskapen om att Harvey's är slut nådde mig. Men varför gnälla när jag har all anledning att fira. Morgondagens VOC/MCT-test har mitt medvetande redan raderat ut och ikväll och även om det känns extra ensamt just nu, när paret i rummet bredvid mitt ligger och flämtar, kan jag inte låta bli att tycka att världen ler lite åt mig. Om två veckor kommer Elsa och då blir allt frid och fröjd igen.

This just in:

Det här bevisar min teori om att hon alltid varit en sell-out. Hur kan man överhuvudtaget villja beblanda sig med något som har med Jan Guillou att göra?

Sovmorgon

I vanlig ordning orkade jag inte masa mig upp när det var dags att åka till universitetet. Min säng var alltför lockande. Egentligen får jag knappt plats i den och varje morgon vaknar jag med nackspärr, exakt lika trött som kvällen innan. Ända sen vi kom hit har jag sovit i snitt 2-3 timmar längre än jag har brukat. Så när Olle hade varit nere och käkat frukost låg jag fortfarande och slumrade. Han lämnade mig åt mitt öde – jag har lyssnat på Suede hela morgonen.
Den här morgonen var det dock något utöver det vanliga som band mig. Bland trassliga lakan låg jag och försökte förjäves återvända in i min dröm igen. Den handlade om Shakespeare minns jag. Och Ian Flemming. Inte för att jag vet hur Ian Flemming ser ut, men det måste havarit han. Jag har alltid antagit att han ser lite ut som Jay McInerney i trenchcoat, fast när jag vaknade till ur min dvala insåg jag att jag inte har någon aning om hur McInerney ser ut heller.

Nostalgi och långa vägar hem

Helt plötsligt var klockan över åtta och ögonen har börjat grusas. De sista timmarna har ägnats åt rekreerande "Kenny Starfighter" och annan allmän uppdatering. På senare tid har jag haft svårt att upprätthålla kulturintresset och nu när jag äntligen fått igån laptopen kände jag att det var dags att nyttja den seriöst. Det är trådlöst bredband på de flesta ställena på campus och sålides även på biblioteket.
När jag ögnade igenom diverse morgontidningars Internetupplagor var det inte svårt att undgå alla artiklar om, för och åt Astrid Lindgren. Det är svårt att inte känna sig berörd. Precis som generationen innan mig mins exakt var de befann sig då fick reda på Palmes död eller deras föräldrar som mins var de var då de hörde om Gustaf Adolf, minns vad jag gjorde. Jag satt i Nordhemsskolans musiksal, det var lunchrast och jag lyssnade på P3. På elevvalet den eftermiddagen försökte jag ge intrycket av att vara oberörd, något som antagligen var en ren och skär försvarsmekanism.
Än idag kan jag känna mig lite blödig då jag tänker på hur min uppväxt präglats av Lindgrens författarskap. Det är inget övanligt med det, men ibland vill jag inbilla mig att alla böckerna, filmer och serier baserade på böckerna och känslan runtomkring betydde lite mer för mig än för någon annan. Jag minns hur min mamma läste "Mästerdektektiven Blomkvist" för mig och min storasyster, sena höstkvällar då vi låg nerkurade under täcket, oberörda av stormarna utanför.
Stormen utanför biblioteket kommer jag inte undan. Med för få cigaretter väntandes på busshållplatsen, krumryggad i kylan. Bultandet i huvudet gör sig redan måmindt. Som tur är hann jag ladda iPodbatterierna igår natt. Låtlistan kommer bara bestå av låtar som minner om barndomen, en svunnen tid, nångång.

Reflektion kolon

Kan man verkligen fira någon som är död? Jag trodde det hette att man hyllar.

Den är inte hygglig

Lennie säger vad han tycker om Henke. F.ö. sjukt kul att det är Magnus Härenstam på bilden.

Dan före dan före...

Direkt efter Halloween och All Saints' Day börjar julpyntningen i detta landet. Blåa ljus snirklar sig likt girlanger över North Street och ut från klocktornet vid Churchill Square hänger långa rader med små lampor. Affärerna har inte ballat ur riktgit en, fast det är som sagt bara en tidsfråga. Det där med högtider har alltid varit komplext under min, politiskt sett, dualistiska uppväxt. Eftersom mina föräldrar, likt de flesta andra femtiotalister med proggkoftan undangömd längst ner i garderoben, gjort en mindre klassresa (i alla fall morsan) ställde jag mig i mina tidiga tonår ambvivalent till deras klassföräderi.
Indoktrinerad med Nationalteaterns "Koldolmar och Kalsipper" blev jag tidigt politiskt medveten och hade svårt att förstå att teorin inte alltid korrelerar med vardagen. Extra problematiskt blev det kring jul, då den komersiella materialismen tog överhanden. Å ena sidan har jag alltid gillat mysighetsfaktorn i det traditionalistiska tänket, släkttillvaron och jullovsmorgon, å det andra haft svårt för klappjakten, årets julklapp och NK:s skyltning. Samma sak gäller Påskens godisätande. Att de flesta högtider dessutom har religiös bakgrund har inte gjort det lättare att förhålla sig till den inre striden.
Kanske är det för att jag börjar bli äldre men när jag läste GP:s sammanfattning av TV-kanalernas julhelgssattsningar kunde jag inte låta bli att längta lite efter glögg, andventsljustake och "White Christmas". Jag kommer inte ha råd att köpa några julklappar, inte heller springa på Mellandagsrean eller gå på Lisebergs Julmarknad, och kanske är det som gör det lite lättare att förhålla sig till annalkande dopp i grytan. Vetskapen om att det i år endast kan handla om Karl-Bertil Johnsson, pulkor och Strindberg-maraton under täcket med en kopp varm choklad och lussbulle gör hela spektaklet mer nedtonat. Det är väl sant som gamla mormor mus sa: "att julen den är roligast för alla som är små".

Den här tentan kommer gå åt helvete:

Biblioteket jag sitter på grundades av Elizabeth II, fredagen den 13 november 1964.

Sista skriket

Man vet att det börjar balla ur när ciggpauserna är fler än antalet frågor avklarade. Att hålla koncentrationen känns hopplöst svårt och det blir inte bättre av prestationsångesten av att alla andra sitter djupt försjunkna i kompendier och exempeltentor. Motivationen dalar ju mer jag läser och ju mer jag inser hur lite jag fattar. Jag fattar alla termiologi och syntaxen, men jag förstår aldrig vad de frågar efter. Fruktansvärt nedslående. Istället fördriver jag tiden med minnestexter tillägnade Astrid Lindgren och allmän kuriosa rörande Charlie Parker.

En litterär supris

Intet ont anande om det komiska värdet i Waughs författarskap stod jag den där stilla tidagen i oktober och vägde Penguin Pocket-versionen “Scoop” i min hand. Min erfarenhet av hans verk sträckte sig till den indoktrinering min flickvän gett mig med BBC serien “Brideshead Revisited” och således förväntade jag mig något ofantligt cyniskt och demoraliserande med en potentiell Jeremy Irons i huvudrollen. Baksidetexten, i min tolkning, lovade mig något sådant:

Lord Copper, the newspaper magnate, prided himself on a flair for discovering ace reporters. But owing to a slight case of mistaken identity the man he picked to 'cover' the civil war in the African Republic of Ishmaelia was less than a novice at the business.
SCOOP is an irreverent novel about Fleet Street and its hectic pursuit of hot news, narrated with all Evelyn Waugh's exuberant sense of satire.

Istället sitter jag med en bok vars protagonist skulle kunna gestaltas av Roan Atkinson eller John Cleese. Jag började inse att någonting var fel när jag tio sidor in i boken kom på mig själv att skratta högt på bussen, så att alla tonårsmammor blängde på mig som vore jag the village fool. En överväldigande överraskning, inte helt ovälkommen, och jag har nu svårt att lägga ifrån mig boken för att ta mig an viktigare sysslor; så som Imperative, mood, reciprocal pronouns och fyra sorters Adverbial.

Ett eko från biblioteket

Det blev inte så intensiva studier som man kanske hade föredragit, fast vad är Prepositional Phrases mot YouTube-klipp med Betty Page. Jag har i alla fall bestämt mig för att jag inte får åka hem förän jag plöjt igenom hela häftet, vilket antagligen kommer ta nån timma till. Fast bilbliotek är ganska mysigt ändå, det är alltid så lugnt och tyst. Det är bara kopieringsmaskinerna och hissarna som surrar välbekant sövande.
När jag var liten fantiserade jag ofta om att stana kvar i stora varuhus efter stängning och spendera natten i de breda gångarna mellan hyllorna fulla av livsmed, med det tickande ekot från mina egna skor som enda sällskap. Jag skulle äta så många plommon och så mycket grillad kyckling jag bara orkade, läsa Bamse och Kalle Anka och slutligen somna i en stor bal med hushållspapper. Nu för tiden brukar jag snarare fantisera om att somna nere i något dammigt arkiv, bara för att kunna försvinna ett tag. Det är något sublimt över stora, tysta lokaler.
Centralstationen tidigt på morgonen, NK-huset fem minuter innan stängning, skolan klockan fyra en fredagseftermiddag, Masthuggshallen efter sista träningen är alla ställen jag mer än gärna spenderar tid på. Jag vet inte vad det är som gör det, men mäktigheten av stå ensam i vad som uppfattas so-m ett tomrum är överväldigande. Varje ljud förstärks, rörelserna går slow motion, tiden står still. Det blir mer och mer sällsynt med dessa upplevelser, i alla fall i mitt liv. Ibland känns det bra att göra sig liten och försvinna in i något skrymsle. Det är nog vad jag skulle behöva.

F.ö.

Jag trodde inte Dr. Alban var tandläkare.

Kallt kaffe och en bränd skiva bröd

En måndag i november borde vara grå, kall och fuktig, vältrande i vemodsfärger, susande tyst och deprimerande. Så var inte fallet en solig förmiddag, i röran bland lösblad och boktravar på mitt skrivbord, med toast och marmelad. En morgon med shuffle och Evelyn Waugh. I rummet brevid låg Olle och sov bort förmiddagens gyllene strålar. Ord som prisma, brilljant och accentfärger dök upp i huvudet och jag längtade ut till skogen. Daggen hade ännu inte dunstat bort från murgrönans mörka blad, som täcker tegelväggar och stenmurar runt om i landet. Hot Chip sjöng om färger samtidigt som jag romantiserande tog en klunk av det svalnande kaffet. Helgens blåmärken börjar blekna.
Södagskvällen blev en sådan med choklad, Gerard Depardieu och 1500-talets Frenkrike, när mörkret lagt sig utanför och familjen Savage stängt av elementen. Lugnet har äntligen fött överhanden och jag känner mig inte längre lika frustrerad över min tillvaro. Jag har lärt mig att stänga av. Nu finns det inget som kan störa längre. Om två veckor kommer Elsa och jag flyttar till friheten i ghettot.
Sommaren mellan sjuan och åttan läste jag Stig Claessons novellsamling “Blå Måndag”, ett halvår senare hörde jag New Orders låt “Blue Monday” och utan att de egentligen har någonting med varandra att göra fick båda två så pass stor inverkan på mig att det inte börjar en ny vecka utan att jag tänker på dem. Smaka på orden: blå måndag, blue Monday. Det är en speciell klang över dem, kalla det poesi eller vad ni vill, vacker är det.
När kaffet kallnat och det bara fanns en liten brödkant kvar på assietten la jag ifrån mig “Scoop” och gjorde mig i ordning för annalkande bussresa mot universitetet. Nyrakad mötte jag en stad i lunchrusning, höstfrisk och skinande. Mäniskor brådskande på väg någonstans, utan tid att stanna och vila sig. Vart är alla på väg, varför stressar de så? Har de ens kontrollen över sina egna liv?

Döda bloggar

För ett tag sedan övervägde jag att rensa ut i min länksamling. Många av mina vänners bloggar verkar ha tacklat av helt och hållet, vilket till min stora sorg gör mig tämligen ouppdaterad vad det gäller bekanskapskretsens vardagsbestyr. Jag kom på bättre tankar och insåg värdet i att ha kvar min blogroll, det vore tragiskt att radera ut samlingen av högst personliga tankar och verderingar, anekdoter och minnen, komik och tragedi. I skrivande stund funderar jag på att göra en Facebook-rejd och försöka övertala alla att ta tag i det där igen. Synd och skam vore det att låta deras möda och slit falla i glömska på grund av deras egen neglekt.
Förvisso kan det ju vara ett sociopolitiskt ställningstagande att våga-vägra-blogg, i sann Alex anda, och därför upphöra med dagliga små inlägg, fast det blir ju nästan lite väl post-pessimistiskt. Eventuellt lider bloggandet av en postponerad depression, fast det är lite väl neodystopiskt att åkalla en pregenererad nedgång av Internetjournalistik. Virtanens nya blogg suger ju, liksom många andra erkända bloggare. Det konstiga är nästan hur deras populäritet skiftar så. Men livet är ju ett enda långt till och från, så varför skulle inte boggen vara det. Hursomhelst är det interna bloggandet alltid intressant, oavsätt proffsbloggarnas uppgång och fall.

Det går an

Det ploppar i mitt öra och snart ska jag beställa en till Harvey's. En lugn fredagskväll med dyr billjard och bussen hem innan nattaxa. Det var nog faktiskt exakt vad jag behövde. Som en konsekvens kom jag upp i hyffsad tid morse och kunde ge mig an "Scoop" av Evelyn Waugh. Har dock inte kommit så långt än, Spindelharpan och flipper tog över. Vilket man verkligen inte tolka som något negativt. På The Westbourne spelar de funk och ikväll har John bestämt att det är Grabbkväll. På krogen.
Nu var det klart. Jag kommer från och med 1 december bo på 129 Mouslecoomb way bland shaves och annat löst slödder. Snart kommer man inte kunna skillja på mig och en fotbollshuligan. Grymt! Saker och ting har börjat lösa sig fint och om jag bara pallar att plugga inför grammatiken så kommer mitt liv bli en dans på rosor. Har nästan bestämt mig för att gå B-kursen nu...

This just in:

R.I.P.

A Brighton Clockwork

Själv bodde aldrig Graham Greene i Brighton och lär bara ha fattat tycke för staden som turistort och farsinerats av dess välpolerade fasad och murknande innandöme. En stad som till ytan verkar vara paradiset på jorden fast därunder är ett tillhåll för något av Englands grövsta kriminalitet. Så som det såg ut på 30-talet. Många gånger återvände han till den pittoreska kustbyns under blomstrande sommarglans och han har spelat en stor roll för publiciteten och det ökade intresset för Brighton.
“Brighton Rock” utspelar sig i kärnan av det som för många verkar vara en idyll. Intet ont anande turister flanerar längsmed standpromenaden just under rådande maffiauppgörelse. Ett av gängen har fått en ny ledare, den sill synes hänsynslöse Pinkie, som nu måste hävda sin rättmätighet. Han är en hatfylld sjuttonåring med blodet kallt som en repril och han skyr inga medel för att ta över staden. Hans notoriska hämdbegär driver honom dock själv mot ruinens brant och likt ett klassikt grekisk tragedi kan man ana lyckan vända och utskönja de ena systematiska klavertrampet efter det andra.
I Pinkies misantropiska världsbild och oförklarliga destruktivitet kan vi finna många andra intertexter genom litteraturhistorien. J.D. Salingers Holden, i “Catcher in the Rye”, och hans likgiltighet har många gemensama drag med Greenes yngling, likt den förvisso äldre Patric Bateman och hans blodtörst i Bret Easton Ellis “American Psyco”. Tydligast parallell är nog den blott femtonåriga våldsfixerade sexförbrytaren Alex i “A Clockwork Orange”, vars författare även besitter många likheter med Graham Greene.
Anthony Burgess flyttade till Hove efter att ha diagnostiserats med en hjärntumör och bestämde sig för att bli författare på fulltid. Där blev han vittne till det stora slagsmålet mellan mods och rockabillys, från vilket han hämtade inspiration till sin roman. Även om det skiljer över tjugo år mellan “Brighton Rock” och “A Clockwork Orange” är det lätt att finna spåren av inspiration Burgess hämtade ut hela Greenes författarskap. Alex ofrånkomliga öde speglar den litterära ironin i Pinkies undergång, även om man anar en viss utveckling hos den förra som den senare aldrig gör någon antydan till. Den vitala skillnaden är den att då Alex försöker begå själmord överlever han sitt fall medan Pinkie störtar från de vita klipporna.
I Greenes roman är det dock inte den unge mannen som driver handlingen, vissa menar även att han inte äns är en av huvudkaraktärerna. Ida Arnold, självutnämnd välgörare och dektektiv, och hennes snokande tvingar Pinkie att begå illdåd efter illdåd, i sån hög takt att han inte själv får tid att reflektera över konsekvenser. I sista delen går det upp för honom hur Ödet lekt med honom likt katten leker med musen. Alla broar är brända och skeppen har lämnat hamnen för länge sedan. De moraliska aspekterna svämmar över och de småkatolska budskapet blir lite väl överdådigt och uppläxande. I “A Clockwork Orange” lyckas Burgess dock tona ned maximerna till läsarens tolkning. Alex våldshandlingar är fristående alla andras inflytande, det är först senare han blir ett offer för Den Styrande Handen.
Författarnas gemensamma religiösa bakrund till trots finns det vitala skillnader mellan dem. Burgess personliga upplevelser speglas tydligt i hans författarskap, medan Greene snarare försörjt sig på att skriva kiosklitteratur. Graham Greene tappar lite av sitt budskap då han valt att dölja det i deckarformat och seriösiteten i hela hans produktion kan ifrågasättas, när det Anthony Burgess däremot lyckas förmedla med sin dystopiska science fiction blir glasklart.

Vad är det dom inte fattar?

När jag igår skickade ett snällt mail till SJ:s support där jag förklarade problemet med hemsidan och att jag var tvungen att använda Internet i och med att jag inte bor i Sverige fick jag det här svaret:

Vid problem med biljettbeställning på vår hemsida, vänligen kontakta SJ Internetsupport på telefonnummer 0771 – 75 75 99, tonval 2, öppet M-F 06.00-22.00, L-S 08.00-22.00

Höstblås

Mörkret har lagt sig stilla över stan under tiden jag slösat bort en timma eller två framför YouTube, Facebook och LastFM. I jackfickan har jag tre Lucky och det är mindre än en timma kvar tills jag ska ringa Tom. Det jag borde göra är att leta upp Olle och plugga relativa pronomen och annat trams fast det tar emot. Peppen är fortfarande hög, hoppas bara den håller i sig till kvällen randas. En eftermiddag på campus behöver inte vara så illa. Kanske är det sovmorgonen, kanske är det nikotinet som pumpas runt i kroppen, kanske är det bara en vind av förändring, men bortsett från ett lätt tryck mot tinningen är all trötthet och tyngd som bortblåst.
Fram tills nu har jag knappt sett skymten av det där beryktade engelska regnet. Äntligen kom det. Det sköljer över rutorna i datasalen, tvättar bort alla fläckar och smutsen sköljs längsmed promenadvägarna. Stormen står vid dörren och kustlinjen suddas ut av gigantiska vågor, då de välter in över ruinerna av The West Peer. Ett skelett, ett spökskepp mitt i stan, som sträcker sig ut från stranden ut i havet, som en flykt från de tyngande hotellens höjder och klubbarna vid strandkanten. Så kom den, den efterlängtande hösten. Som saxofonsolot i Bruce Springsteens "Thunder road", som en våg av kärlek sköljandes över stan, som friheten av att kunna sitta uppe hela nätterna och sova hela dagarna.
Inga krav finns kvar, pretentionerna drunknade och maximerna sjönk. För en stun, om blott ett ögonblick, står jag fri i ösregnet. Katharsis och glömska. Om än bara idag.
Dagens låt: "I Ösregnet" - Olle Adolphson

Äntligen:

Jag lyckades beställa biljett! Helt otroligt.

Med LastFM:s hjälp guidar jag mig själv genom havet av ambient

En tradig diskussion om Graham Green med tysta klasskamrater till trots är jag på hyffsat humör. Eventuellt har jag fått tag på ett rum i Moulsecoomb, kanske inte det trevligaste av alla områden, fast det är skönt att komma ifrån 32 Woodhouse road. Jag ska ringa Tom efter klockan sex. Hoppas hoppas. Annars är det jämna plågor. Just nu är jag sjukt sugen på Real Ale Festival på Wetherspoon, följt av utgång. Hört om nån indieklubb vid korsningen North street/East Street som skulle vara bra. Pav Tav kallas stället. Jag tröttnade på Sparklehorse och gick över till Art Brut.

Konsten att älta:

Allt började med ett tattarmål från Arsenal i nittioandra minuten i lördags, efter det har det bara eskalerat. I tisdags försökte jag beställa flyg och tågbiljetter, vilket på Sterling gick prima och jag kom över en biljet till Köpenhamn för dryga sextio pund. Men på SJ:s hemsida sket det sig stort. Av någon anledning så har de beslutat att ha ett fungerande bokningssystem inte är speciellt nödvändigt. När jag på Wetherspoon i Chichester skulle äta i goda vänners lag igår fick jag vänta tio minuter längre än alla andra på min veggoburgare och när de väl bestämt sig för att servera mig kom det in en stor jävla köttbiff. Idag försökte jag boka tågbiljett igen, men icke! Så nu har jag en biljett till Köpenhamn men inget sätt att ta mig hem på...

- Jag har blivit blåst av SJ

Dagens pinsamhet:

Jag har precis insett att jag stavat Lewes med -is hela tiden. Ojojoj...

Om ändå

- Tänk om man var med i detta gäng

Det första jag ska göra när jag får pengar är att köpa cigg

Jag söker igenom Internet efter saker att göra, men det verkar lika öde som Paldiski då jag och Per förjäves sökte dess berömda Palace. En kliande tisdagsmorgon övergår sakta till en skavande förmiddag med solig kyla och trötta ansträngningar.Det blev inga fyrverkerier igår. De hade stängt av vägen mot Lewis redan vid fyratiden och det var inte mödan värt att knalla en timma för att se lite majbrasa. Nästa år kanske...
Fortfarande pank som en lus, fast med viss motivering att ta mig i kragen, tänkte jag idag promenera genom de outforskade delarna av Hove, får se om jag orkar när jag väl kommer hem. Det är sjukt lite syre i det här rummet. Funderar på att lämna Andreas grammatik och ta lunch. Allt känns så osammanhängande och värmen trycker mot tinningarna. Jag behöver nog lite stimulans från någon annanstans. Höstvädret brukar ju kunna lyfta upp mig, det är perfekt med en exkurssion till Chichester imorgon. Och en öl på det. Och så det efterlängtade nikotinet jag blivit så van vid ha stirrande runt i blodet.
Kvällarna blir så långa utan mina vanor, svårheten att bara ta en kopp kaffe och en cigarett drar ner mig till fördärvet. Det är som om jag blivit berövad min frihet. Säga vad man vill om hälsa och ekonomi, det är min rättighet att slösa bort mig själv. Konsekvenserna av avvänjning är fan värre. Bilder från en svunnen tid viner genoim mitt huvud, jag har börjat längta efter det där enfaldigt oåtkomliga livet, romantiseringen kring någonting som aldrig funnits annat än i mitt bröst.
Alla nostalgiska känslor som börjat bubbla upp i mig gör mig orolig. Jag känner igen mönstren av förvirring och självömkande - allt det där jag avskyr hos mig själv. Den innre striden gör mig apatisk och drömmande, timmar kan flyta förbi på ett ögonblick, då jag ligger i sängen och stirrar upp i himmelen. Jag inbillar mig att allt blir bra, bara jag får en cigarett.

This just in:

Googlar man mitt namn får man tre sökträffar.

Kaffepaus

Ibland kan man inte låta bli att beundra Ulfs sokratiska framtoning. Han frågar ut klassen om "the importance of oral practice" medan jag lyssnar på Rosie Thomas, via Last FM, och läser om orsken till Reinfeldts misslyckandsen.

Spankulera mera

Jag gick knappt utanför dörren igår, det blir ofta så nu för tiden, vilket antagligen är en bidragande orsak till min nedstämdhet. Kanske skulle man schemalägga lite promenadtid, så att man får i sig de där essentiella D-vitaminerna. Det är även ett lite mer ekonomiskt alternativ till tidsfördriv och dessutom är flanörestetiken sjukt underskattad. Dock är kanske en promenadkäpp lite väl magstarkt även för exhibitionisten Linus. Motion och frisk havsluft ska vara bra för körtlarna, vet jag att någon doktor har sagt. Det finns tydligen ett vandringssamfund här på universitet, fast det kanske är att ta i.

Ett tidsfördriv att dö för

-Det är Thunderbirds på bordern

November Spawn a Mozzer

Igår var det Morrisseys födelsedag här i Hove, med spränga trumhinnorna på Greenhouse Effect. Imorse, när jag vaknade, hörde jag ingenting förutom ett svagt brusande. Först trodde jag att det var bilarna utanför. Då jag insåg att vi bor på en lugn liten villas, som är långt ifrån så traffikerad, tvingades erkänna för mig själv att det nog var verkan från gårdagens Moz-kavalkader. Nu har bruset börjat lägga sig, men det trycker fortfarande i öronen. Jag har räknat mina mynt, fyra pund och 20 pence, och om jag sköter mina kort kommer jag klara mig tills på onsdag.
Idag ligger molnen lågt, men solen lyckas på något sätt tränga igenom. Rostfärgade löv dalar från träden och täcker snabbt gräsmattorna i de små villaträdgårdarna. Söndagslåtlistan är på i iPoden: Kristofferson, The Velvet Underground, Lasse W, Rosie Thomas, Haley Bonar. Lugnet har lagt sig över 32 Woodhouse road. Nyrakad i ren skjorta möter jag en dag som inte skiljer sig så mycket från någon annan i veckan. Bakfyllan var inte så tung att bära, maskaran rann inte så mycket och kragen skar inte i nacken. Rödögd och blödig har jag irrat runt i flera veckor; inte för att jag letat efter något, utan för att jag helt enkelt inte kunnat stå still.
Imorgon är det Guy Fawkes day, de har smällt fyverkerier hela veckan. Festerna upphör aldrig. Jag tänkte utmana ödet och bege mig till Lewis, när blymolnen täcker staden i skymningen. De är måna om sina högtider här. Väldigt seriösa.

Böcker alla utom jag har läst:

1. Alkemisten - Paulo Cuelho
   
2. Da Vincikoden - Dan Brown
   
3. Harry Potter och... - J.K. Rowling
   
4. Stieg Larsson-triologin
   
5. Bokhandlaren i Kabul - Åsne Seierstad
   

Dagens hat:

Den här bruden är inte okej! Plus allmänt röten journalistik.

Dagens besvikelse:

Arsenal-Manchester United 2-2 (Domaren var bäst)

Burgess vs. Kubrick

Den ambivalens Anthony Burgess ställdes inför i och med Standly Kubrciks omarbetning av “A Clockwork Orange” kan bidragit till den besvikelse han kände varje gång hans bok höjts till skyarna. Personligen tyckte han att hans andra romaner var mycket bättre och ryckte mest på axlarna då boken hyllats som en dystopisk sci-fi i klass med George Orwells “Nineteen Eighty-Four”. Filmen blev lite av en besvikelse, då han älskat “2001: A Space Odyssey” och hoppats att Kubrick skulle nyttja liknande impressionistiska och poetiska futurism. Burgess gillade inte den amerikanska överexploateringen av våldsscener som i orginalet är vagare beskrivningar och Alex egna tankegångar, inte heller uppskattade han den nya sensmoralen; ett resultat av den amerikanska publiceringen där sista kapitlet redigerats bort. Dock skrev han en artikel, 1972, för The Listener där filmen beskrivs som “very much a Kubrick movie, technically brilliant, thoughtful, relevant, poetic, mindopening” och fick även tillsammans med huvudrollsinehvaren Malcom McDowell rollen som moralisk försvarare. Kubrick drog sig undan – han stoppade distrubitionen i Storbrittanien – från debatterna krig den potentiella våldsuppmaning både boken och filmen ansågs ha och kvar blev bara ett fläckat rykte kring romanen. Anthony Burgess besvikelse över Kubrucks feghet går att läsa av i hans egen pjäs, från 1987, baserad på boken, där det i slutet av andra akten promenerar in en korpulent och skäggig man spelandes “Singin' in the Rain” på trumpet, för att sen bli utkastad.

Missbruk beivras

Ytterligare en dag framför YouTube och Wikipedia. Snart ska jag hoppa på bussen mot Palmera square, om jag kommer ihåg att kolla saldot vore det bra. Har jag tur har jag råd med en öl ikväll. Det är underligt ändå, hur jag på senare tid inset mitt beroende av Internet. Aldrig tidigare skulle jag göra mig så mycket besvär som nu. Igår åkte jag buss i sammanlagt 80 minuter för att kunna logga in ungefär lika länge. Man fattar aldrig riktigt hur priviligerad man är med bredband och Wi-Fi. En annan har ju bara sig själv att roa sig med, vilket ni kanske färstår inte alltid är så kul.
Så småningom kommer det börja skymma och då har jag inget annat än en heltäckningsmatta och ett flipperspel på laptopen att roa mig med.

Nobelpristagare i litteratur vilka jag har läst något av:

1. Rudyard Kipling (1907)
2. Selma Lagerlöf (1909)
3. William Butler Yeats (1923)
4. George Bernard Shaw (1925)
5. Erik Axel Karlfeldt (1931)
6. Hermann Hesse (1941)
7. Thomas Stearns Eliot (1948)
8. Pär Lagerkvist (1951)
9. Winston Churchill (1953)
10. Ernest Hemingway (1954)
11. John Steinbeck (1962)
12. Jean-Paul Sartre (1964)
13. Eyvind Johnson (1974)
14. Harry Martinson (1974)
15. Gabriel García Márquez (1982)
16. Toni Morrison (1993)
17. Harold Pinter (2005)

This just in:

Nicola Clase beklagar sig och är beredd att åtgärda de fel som begåtts. Visste hon inte att det är olagligt med svart arbetskraft innan Expressen uppmärksammade henne på det?

Hybris och framtid

Plötsligt så vände det. En natt med Olle Adolphson och Blake Morrisons biografiska inledning till "A Clockwork Orange". Att Anthony Burgess måste varit en intressant författare är kanske uppenbart, hans komplexa genialitet har dock lite i skymmundan av Kubricks filmatisering (som f.ö. inte baserat manuset på orginalversionen utan den reducerade amerikanska upplagan). Dessutom bode han, efter sin militärtjänst, i Hove och blev vittne till The Bank Holiday. Inte illa pinkat för en snubbe som skulle varit död innan sextiontalets början.
I euforin av nyvunnet hopp och samlad inspiration struntar jag i dagens lektion likaså. Det känns onödigt att sitta där och dras ner till den illitterata nivå. Måhända jag låter pompös och högfärdsgalen, men när jag för en gångs skull känner kreativitetens förlösande sötma struntar jag i vad folk egentligen tycker om mig. Jag vet ju att jag har rätt. Likt Don Quijote tar jag den lilla mänskan i försvar och drar ut på korståg mot filestin och enfaldets obevekliga väderkvarnar.
Aldrig räds jag nya utmaningar, aldrig skyggar jag inför annalkande hot; jag är riddaren av den sorgliga skepnaden, den maskerade hämnaren alla skrattade åt. Fast jag är inte ute efter ömsesidig respekt, ty jag vet att min vision kommer att segra. Upplysningens tid är kommen och jag är Descartes, Rousseau och Voltaire personifierad. Ni kommer att buga inför mig. Be afraid, be very, very afraid!

Turistens klagan

Så har ytterligare an dag förlöpt utan några större svårigheter. Molnen ligger stilla på himlavalvet, som en symbol för den stiltje som besatt min vardag. Jag stannade hemma idag, kände inget behov av att lära mig mer om reflexiva pronomen, inte heller att skaka fram i en buss med solens hånande strålar brännande genom rutan. Jag mår illa nog som det är. Igår struntade jag i allt vad festivas heter och låg hemma i sängen och räknade flygplanen genom takfönstret. Behovet av lägenhet blir allt mer påtagligt, fast orken att börja leta lyser med sin frånvaro. Mit letargiska tillstån blir mer kritiskt för varje dag som går, och det blir inte direkt bättre av att jag för tillfället inte har ett ruttet korvöre tillövers.
Att tänka gör mig bara stressad, så jag struntar i att plugga, struntar i att leta lya, struntar i all kontakt med verkligheten och ligger bara instängd i mitt dammiga schyffe och räknar dagar och nätter som springer förbi mig likt stressade storstadsbor på tunnelbanans perrong.

Resan hem

Mörkret var redan ett faktum när jag gick utanför dörren, kylan mer påtaglig än på länge, där jag gick i invirad i halsduk och i alltför tunn jacka. Längs med husen, utmed gatan, vandrade jag bland äggskal och tappade Halloweenaccessoarer, skrålande undomar och tutande bilar. Känslan av vägen hem efter sista beställningen gjorde sig påmind, trots att klockan bara var strax efter nio. Pank och salongsberusad gick jag mitt öde till mötes: en tom säng, i ett kallt rum, med en tystnad större än döden. Ett vakum runt mig, en sovplats i rymden.
Alkohol är en farlig drog, kanske den värsta av dem alla. Det finns nog få saker så stagnerande effekter som fyllan; så konservativa konsekvenser och romantiserande föreställningar, nostalgiska önskningar och frivola tankar, lätta slutsatser och tomma ord som när man tagit sig ett jär och inser att timman är slagen. Med en blandning av bitterljuv glädje och svårsmält misantropi ragglar trashank efter trashank hem genom den iskalla natt som tillslut kommer sluka allt ljus och förvrängas till ett kolsvart monster med slöa klor.
Klor och tänder griper efter oss hela tiden, och även om vi inte märker det så rinner den sista sanden sakta men säkert genom timglasets smala öppning, rakt ner i botten. Och då finns det inte mycket annat att göra än att greppa flaskan vid halsen och bälga rakt ner i strupen för allt vad det är värt. Livet blir varken bättre, roligare eller längre än såhär.

This just in:

Vart faen är vägen på väg?

Appropå gårdagen och dess diskussioner

Han kan när han vill:

This just in:

Historien upprepas.

The American Dream

Det var tvättdag idag. Nu hänger det fuktiga strumpor i hela rummet, fuktiga strumpor som kommer ta en vecka på sig att torka, och jag kände att jag behövde ta en nypa frisk luft. I övrigt har jag suttit inne hela dagen och bara väntat på att någonting skulle hända. Inget... Snart har jag plöjt igenom Alan Browns “Audry Hepburn's neck”; istället för att dra paralleller mellan 1900-talets Förenta Stater och en viss Milkmans resa söder ut. Mot min vilja lät jag himlens gråa tygn förlama mig. En dag i tystnad, med flipperspel på mute och längtan efter Sylvester Stallone och Henry Winkler som rockabilly i “The Lord of Flatbush”. Jag borde tagit en promenad norrut, mot outforskad fasad av tegelhus och villas, men det är så sällan man gör det man borde.
Alltid drömmer jag mig bort, aldrig är jag nöjd med nuet. Det har blivit till en ond cirkel av längtan. Och inte kan jag sätta fingret på vad det är jag vill ha. Förblindad av min eviga strävan efter förnyelse märker jag aldrig tillvarons metamorfos. Rotlösheten och rastlösheten tränger sig på, inte längre bara när det börjar skymma. I gryningen är den där, då pulverkaffet försöker väcka mig är den där, på hållplatsen och på bussen håller den mig sällskap, i trängseln och vimlet hittar den mig och när jag låser upp ytterdörren om eftermidagarna väntar den redan i hallen. Håglösheten besitter min kropp, tär mig till en tom längtan efter nikotin, alkohol och oändliga landsvägar.
Allt som ligger outforskat kallar på mig, fast ändå ligger jag kvar under mina dubbla lakan och kniper ihop ögonen till det svarta blir till små färgglada prickar innanför ögonlocken. Jag öppnar en påse Salt & Vinegar, kollar på klockan och räknar timmarna tills jag kan gå och lägga mig. Så jag dricker ur min öl i väntan på bättre tider, hör barnen ropa “trick or treat” på gatorna utanför The Westbourne, och beställer in en ny.

This just in:

Jag har alltid gillat Paggan och nu har han slåt huvudet på spiken.

Chick-lit vs. dick-lit

Imorse ransakade jag mig själv, efter att gått igenom min fortfarande tämligen blyga bokhög. Bland Shakespeare, Dylan Thomas, Fitzgerald, Ellis, Evelyn Waugh, Welsh och många andra fanns inte mindre/mer än två böcker av kvinnliga författare (säger man fortfarande författarinnor?). Den ena är Doris Lessings “The fifth child”, vilken jag knappast hade haft om det inte vore för Horace och gänget; den andra är Toni Morrison – också en Nobelpristagare/Nobelpristagarinna – och hennes “Song of Solomon”, som tillhör kurslitteraturen. Annars är det mest unga vita, numera medelklassmän som skriver om unga vita, numera medelklassmän för unga vita, numera medelklassmän, som tar upp den mesta av min läsning. Det är alltid jobbigt att inse brister i sin egen livsåskådning, men jag kan inte riktigt påstå att jag 'pray as I preach'.
Även om det för många har en negativ klang så gillar jag uttrycket 'chick-lit'. Det är lite som med ordmaterialism, ett relativistiskt begrepp utan fastslaget ursprung som blivit mer av ett affix, utan att ha någon egentligt vedertagen betydelse. Eftersom det blir vad man gör det till passar det mig alldeles utmärkt. Jag räknar inte böcker som “Bridget Jones' dairy” eller de ur Maria Keyes-serien till denna, min defenition av, genre. Däremot böcker av bland andra Lucia Extebarria och Helen Walsh, och med tanke på att jag har en viss förkärlek till theman som alienation, drogförskönanden, självföraktande sexualitet och Oidipus så passar de som handen i hansken på golvets heltäckningsmatta bredvid “Glamorama”, “The Great Gatsby” och “A clockwork Orange”. Frågan är bara varför de inte redan ligger där.
Bibliofilt har jag samlat på mig högar av litteratur, gjort långa listor av potentiella köp och krökt ryggen cohslitit knän framför bokhyllor och lådor på antikvariaten. Alltid har jag tänkt: “Karin Boye borde jag köpa”, “Sylvia Plath låter intressant!”, “Varför har jag så lite av Kristina Lugn?”. Ändå står jag där med “Röda rummet”, “Vildanden”, “The sun also rises” eller något annat chauvinistiskt mästerverk vid kassan. Och när jag tänker efter är det faktiskt samma sak vad det gäller min skivsamling. Hur man än vrider och vänder på det krävs det stor ansträngning för att inte vara en produkt av sin egen samtid, och frågan är huruvida jag är villig att göra de uppoffringar som krävs för att förändra min inskränkta situation, när det är så mycket lättare att ligga på sitt pojkrum och läsa Marcus Birros tonårspoesi och lyssna på Erlend Øye. Självklart finns det en logisk och orättvis anledning till övervikten av patriark-litteratur, som vi måste anstränga oss för att förändra, och det kanske verkar som en lam flykt eller ett klentroget bidrag när min ansträngning idag inte sträcker sig längre än hit.
I alla fall vill jag inbilla mig att jag gör en liten skillnad när jag dagen till ära låter Anna Maria Lenngren ersätta dagens låt – som antagligen hade varit något band bestående av fyra ledsna killar i Converse – med sin dikt “Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon".

I sus och dus

Hur man än anstränger sig finns det förvånandsvärt lite att göra på Facebook. Jag borde nog tagga ner mitt användande lite så det åtminstone har hänt något när man väl loggar in. Jag har funderat lite på det där om Facebook är det nya blogg. Fast i sådana fall skulle väl inte Alex ha en 'profile'.
I Sverige höjer de räntor och ändrar arbetsgivarlagar och på Sussex Universitet brummar det fläktsystemen och jag för en oerhörd lust att somna lagom till att grammatiklektionen ska börja, men väcks till liv av meningslös kuriosa.

October's come up-on an end

Jag har alltid farsinerats av den engelska landsbygden och gjårde sålides det igår, när jag från andra sidan tågfönstret såg de gröna fälten susa förbi. Inte heller hupphör jag att förvånas av hur långt in på hösten naturen håller sig grön. Sakta men säkert kan man se hur Kung Bore sluter sitt grepp över land och rike, fast än kämpar tovor och blad för att behålla fagerblom och grönska. Samtidigt som löven singlar från träden märker jag hur mina pengar har börjat sina. Det är inte bara i Sussex, utan även i min plånbok det börjar se dystert ut.
Den ekonomiska trångsists till trots känner jag ett visst hopp växa inom mig. Jag är fast beslutsam om att jag kommer fixa en lägenhet innan novembers slut och även om det kanske inte alltid verkar som jag trivs så tänker jag stanna här över våren likväl. Neil Young och Edith Piaf värmer mitt hjärta tillsammans med den öl som får bli min surregatkärlek i slutet av oktober, när vindarna blåser hårt genom trädkronorna och knakar i fogarna på The Westbourne gistna trädörrar. Portland Road susar öde och i den anglosaxiska höstkvällen blinkar gatlyktorna uppmuntrande brandgult, medan jag uppfinner nya sätt att fördriva ensamhet.

This just in:

Detta är skandal! Tur att man inte bor i den staden längre.

Att återvända

Det var ett symboliskt dystert höstregn som föll över stan,där vi stod, utaför ingången till Gard de Nord, och rökte vår sista cigg tillsammans. Den blöta asfalten skimrade oändligt svart likt ett bottenlöst djup av råolja. Väl innanför Eurostars check-in inser jag att jag är en väska kort och efter ömsom hot om att slänga ut mig och ömsom förvånandsvärd tillmötesgåendehet går den oerhört franske vakten med på att hämta den av en sömndrycken Elsa som stod och spanade vi entrén. Själva resan från Paris till London försvann i ett töcken av dvalaiknande frånvaro och en lansbygd passerad i extrem hastighet. Dock kunde jag inte undgå att märka hur oerhört bekväma sätet var.
Först vid utkanterna av Waterloo Train station märker jag, i och med den tjugo minuter långa omväg vi tog, hur vädret slagit om och daggtäckt murgröna och vajande buskar välkomnar mig in i en solig förmiddag. Kontrasten till mitt humör, tillsammans med mina sandiga ögonlock, gör solen blyga entré bakom molnen bränner hornhinnan bland tåganropens påanonseringar, varningar och artighetsfraser på den stressiga perongen. Den dryga timman på mjölktåget mot Brighton, via Clapham Junction, spenderar jag tillsammans med varsin artikel om Joe Orton respektive Will Alsop.
På väg från spåren ser jag The Argus löpsedel: “POLICE OFFICER ATTACKED BY COW” skymta förbi. Efter att ha rökt min enda kvarvarande Davidoff hoppar jag på bussen mot George Street och svänger in på ett café. Jag kom att tänka på “Resan hem”, Olle Adolphsons satir, och kunde inte låta bli att känna mig som den pressumtive Slas där jag satt på Johnny and Frankie, åt min vegetarian breakfast och läste ut Jay McInerneys novellsamling “How It Ended”. Som vanligt fastnade jag vid mitt favoritstycke i “The Queen and I”:

When I first met Marilyn I was living in a cellar in the Meat District. Marilyn worked all night, and I was up jonesing on coke or crack trying to write. I'm a songwriter, you see, a poet. There is beautiful, ugly music inside me, which plays in the performance space deep in my mind. Walking the streets, doing the bars, I hear snatches of it in the distance, above the subliminal bass line of the urban heartbeat. I am most attuned to it in moments of transports, when I'm loaded on cheap wine or crack. Sometimes I'm dead certain that with one more drink, one more hit, I'll grasp its essence and carry it back with me to the other side. An aesthetician of ugliness, I'm living here in the gutter like Prince Hal, biding my time, waiting to burst forth like a goddamn sun.

När jag duschat bort resdammet och rakat mig stod jag åter igen handfallen. Det känns hopplöst tomt i mitt bröst och jag har svårt att motivera mig till någon form av studieverksamhet. Jag sitter mest på min kammare och stirrar ut i tomrummet, känner suget efter nikotin och undrar hur jag någonsin kommer komma upp imorgonbitti.

I lägenheten är det iskallt och snart ska vi göra omelette

Självklart glömde jag tidsskillnaden och kom alldeles för sent i förmiddags. Inte för att orsakade några större problem, för när jag väl knallade ut genom porten hade jag ingen aning om vad jag skulle ta mig till och drev mest runt i väntan på att Elsa skulle komma och rädda mig vid Victor Hugo. Vi spatserade i Luxenburgträdgårdarna, rökte, frös och smet slutligen in på en sylta där vi kedjerökte och drack rosévin i sann Hemingwayanda. Barfa en sån sak att man får röka inne, det är helt underbart. På vägen hem hade det börjat mulna på där vi blickade ut över Seine från Pont Neuf och vi köpte vin och ost på Monoprix.

Paris mon ami

Efter att ha rökt dagens första Davidoff, läst en artikel om vit indie pop i The New Yorker och försökt få varmvattenberedarean att fungera känner jag mig sådär klyschigt dekadent snygg som man bara kan i en takvåning i Paris. Från balkongen ser jag flygplaned som siluetter på himlen, det är inte som när jag om nätterna ser dem lyfta från Gatwick genom takfönstret i mitt skyffe i Hove, och för första gången längtar jag inte bort. Elsa bor i kvarteren runt Periere och precis likte klassiska små tegelhusen i England har varje lägenhet här sin egen skorsten. Skillnaden är att gardinerna inte är konstant fördragna, vilket ger intrycket att folk faktiskt lever.
Dagens låt:The Go! Teams "Everybody's a V.I.P. to someone" ljuder ur de små datahögtalarna och jag funderar på om det börjar bli dags att ge sig ut på stadens gator och torg för att upptäcka världen. Ska bara äta en macka med färskost först.

Jag har aldrig varit bra på muntliga framföranden

Det var fortfarande mörk ute när jag steg upp imorse, fast under den tid det tog för mig att duscha och raka mig hann det bli skinande sol och fågelkvitter. I eftermiddag bär det som sagt av till dragspelesmusikens och positivens huvudstad, Paris, men först ska jag hålla ett anförande om slopad trafik i innerstan - ett jävla nonsensämne jag inte direkt brinner för. Och istället för att förbereda mig sitter jag och kollar in Premier league-tabellen för att kunna satsa bäst på Facebook. Fast å andra sidan känns sånt mer värt.

Avdankade rocksjtärnors nya bravader fuktar alltid mitt öga

Ang. Johnny Marr och Salford.

This just in:

The Hives floppar i England. Inte så konstigt med tanke på att de suger.

Bekymmer och brydderier

Igår eftermiddag klev jag in i mitt lilla skyffe till rum och möttes av den vämjeligaste lukt av all vämjelig unkenhet. Jag lokaliserade den till papperskorgen, vars soppåse visade sig ha sprungit läck och ut ur hålet sipprade en sörjig vätska som täckte bottnen av kärlet. I och med att jag i ren lathet inte varit så noga med vad eller hur jag slängt skräpet bestod äcklet av dryga veckans konsumtion av öl, snorpapper, fruktskal och Tesco-kvitton, vilket i sann Darwinistisk anda angripits av divere bakteriekollonier och utvecklats till ren och kär stank. En stank som för mig blev en maddelenkaka tillbaka till sommar, cigaretter och ändlösa gräsmattor, och en romatisering kring HSB och fastighetsskötarlivet. Det är underligt, ändå, hur sinnena och minnet korresponderar.

Snart kommer lyckan för hundar som oss

Det håller nästan på att bli ett destruktivt mönster över min notoriska frånvaro från Ulfs lektioner. Fast det är svårt att motivera sig till en timmas bussfärd, gånger två, och tretimmars inskränkt monolog kring meningsbyggnad, när det är roligare att sitta på sin kammare på 32 Woodhouse road och lägga passiens. Lättjan har fått överhand, dock enbart med destruktiv verkan; det är ju inte så att jag sitter inne och pillar mig i naveln direkt. Snart ska jag knalla iväg för att kolla upp huruvida jag hinner gå på morgondagens eftermiddagslektion eller om jag måste ta pendeln tidigare än fyra. Dessutom lär man sig mer engelska av att driva runt på stan än av att klumpas ihop med 40 svenskar som vägrar diskutera givna ämnen och bara planerar inför kommande helgs fylla. Inte för att jag harnågot direkt emot fylla, bara svensk fylla. Lite av all den bitterhet som bubblar i mitt hjärta beror nog också på den isolering utkanterna av Hove bidrar med. Det är en ond cirkel av oföretagsamhet och utanförskap. Inte för att jag vill skylla på någon annan än mig själv, och just därför tar jag mig en blå måndag ämnat åt att strosa på stan.

Funnet på Facebook:

- Snacka om att vi var hårfagra på den tiden

Mörka söndagsformen

Så hamnade man här igen, i sin egen misserabla ensamhet, och konstaterar att alen är exakt lika god idag som igår. I någon form av tobaksavvänjningsprocess har jag börjat dricka den där enstaka 'faliga' ölen som man tar nån gång ibland, vilket på längre sikt resulterar i koppiösa mängder alkohol konsumerad på kort tid och en inte allt för smickrande figur. Man kan redan nu märka en annalkande kagge titta ut genom glipan mellan nedersta knappen och den ovanför.
På The Westbourne har det lirats Blur, vilket självklart gör dagens låt till den aktuella "Country house"; och nu spelar de någon prettoversion av "Love will tear us appart", troligtvis av Novelle Vague. Den här bloggen har blivit mitt nya nöje - en man med både hjärna och hjärta. Nöje börjar det annar bli ont om när skymningsljuset övergått i bäcksvart kvällning och gatlamporna stilla blinkar i orange över gatorna i Hove. Egentligen borde jag ta mig an Martin Luther King, JR. och hans texter från fängelset i skrivande stund, men efter att ha plöjt igenom Carl Sagans pekpinne om människans avsaknad av överlägsenhet (från övriga djur, d.v.s.) känns pekoralmuskeln överansträngd. Och dessutom är en Harvey's alltid godare.

Dylan Moran in my heart:

Daily update:

Tanken slog mig att om man drar till ett Internetcafe blir det i langden da facto billigare an de dar tva-tre olen man tar pa The Westbourne, sa nu sitter jag har pa George Street och surfar runt pa Fecebook. en smarre uppofring jag bler tvungen att gora ar att skippa de svenska vokalerna, vilket gor de flesta texter jag skriver mer lika en grot an prosa. Men, men.

Nu har jag i alla fall en timma pa mig av meningslosheter:

- Det har ar mina skor

Molnet som gled in över stan

I hopp om att det ska ha läkande effekt dricker jag en kopp blaskigt te på min nya favoritpub The Westbourne. En dekadadent vecka övergår till en dygdig helg. Själen verkar ha fått förmycket flärd, vilket indirekt verkar ha påverkat immunförsvaret, och för att jämna ut för kroppens avsaknad ork tänkte jag satsa på det lugna alternativet. Ikväll blir det kanske en whisky, för den goda sakens skull. Och så blev det är dags att sippa på den första alen.
Istället för att göra den prektigt sunda och gå upp då klockan ringde imorse gjorde jag det härligt syndiga och bängade två timmars grammatik med progressiva verb. Inte för att jag på så sätt har fått mera gjort eller ens känner mig piggare och bättre, men det måste väl ändå varit rätt. Fysiskt sätt är jag ganska med, slemhinnorna verkar ha tagit den största smällen, och även om det hindrar mig från att bota lungerna med tobak så är jag nöjd.
London var nog räddningen för mitt mentala tillstånd. Jag förstår inte varför jag så sällan tar mig i kragen och alternerar vardagen. Det är ju så lätt när man väl tagit tag i det. Cloud med bihang gjorde en ypperlig spelning, även om publiken och Bob verkade göra allt för att dra ner vårt goda humör. Det blev förfest, bärs, pizza slice, Lucky Strike, däckning på hotellrummet; allt i sann rock'n'roll anda. Nu funderar jag starkt att hoppa på tåget och beställa in en till öl.

Den engelska rationaliteten

En sak hade varit om det bara var igår hela universitetets nätverk havererat, men att de inte har åtgärdat det än gör mig, tillsammans med det faktum att jag hade en deadline för en halvtimma sen, en gnutta frustrerad. Inte heller får man maila in essän, om det nu hade varit så att mailsystemet funkade.

I väntan på något

Det sista tappra ogräset här börjat vissna nu, blommorna slokar och trädkronorna viker sig i det piskande regnet. Här slår vädret om på sekunden. Art Brut sjunger om Emily Kane på skivan "Bang Bang Rock & Roll", jag sitter i föreläsningssalen med laptopen och försöker klura ut en titel på essän som ska vara inne idag. Grenar och vattendroppar virrvlar utanför fönstret, men stormen utanför når inte in hit.
Tjuvlyssnar man på folk i klassen tenderar man höra väldigt mycket prat om gymnasiet. Jag vill inte på något sätt racka ner på min omgivning, men för mig är det helt främmande att sitta och älta gamla lärare och klasskamrater man aldrig pratat med, och jag kan inte föreställa mig vad det är man får ut av att hela tiden längta tillbaka. Fast å andra sidan är det signifikativt för eleverna i den här kursen. Folk verkar så små, och då menar jag snarare i huvudet än till ålder. Ena halvan brådmogen och boksmart, den andra pregymnasial och ignorant - alla med lika stort behov av att hävda sig. Jag har aldrig fattat hur stor skillnad det är på folk och folk rent mentalt. Man blir väl lite bortskämd i en intern och tät vänskapskrets antar jag.
Förut försökte jag uppdatera iTunes, men det sa att jag inte hade DirectX9 . Vafan är det?

De kommer från Kanada, och menar det...

Fukten klättrar upp längs dubbelglasen, dimman lättar sakterliga och luften smakar rent. Mitt hår har inte riktigt torkat än, vilket bidrar till ett visst obehag då jag rör på huvudet. Bussarna har börjat gå oftare verkar det som, eller om det är mindre trafik. Jag vet inte vad, men nåt är det i alla fall som gör att vi kommer tidigare och tidigare till campus för varje dag som går. Jag bider min tid med Tegan and Sara och Henrik Schyfferts blogg, då och då får jag hjälpa till att styra upp diverse essäskrivares citatbryderier.
När jag kom hem från puben igår fylldes jag av en oerhörd längtan efter livemusik. Ironiskt nog hade jag tidigare på dagen tackat nej till att följa med och kolla på ett garageband. The Sticks heter de, om jag inte missminner mig. Ett ganska fult namn om man får säga så. Fast; det där med bandnamn är en hel vetenskap. personligen föredrar jag ett relativt simpelt och opretentiöst sådant, dock finns det prettonamn som kan vara hyffsat ball. Brown till exempel.
Dagens låt är utan tvekan "Monday Monday Monday" med de svarthåriga tvillingarna från västerland.

Dagens fråga:

Hur kommer det sig att det alltid luktar urin i en datasal?

Tidigt en södagskväll

Det slår mig lika hårt i magen, varje gång jag sätter jag sätter mig framför datorn, hur lite jag faktiskt får ut av den. I tron om att Internet skulle rädda mig i mitt hopplösa uppdrag att med mindre än 550 ord skriva en litterär analys av en pjäs gick jag och satte mig på kvarterspuben - både för deras goda ale och gratis wi-fi conection. Lika handfallen som alltid sitter jag nu här, med en halvfärdig introduktion och trött rygg, och undrar vafan jag ska ta mig till. Alla de referenser jag tänkt ut är som bortblåsta, som om det nu gjort någon skillnad eftersom jag knappt har utrymme att förklara parallellismen mellan "Macbeth" och "Dr. Who". Dessutom är jag hungrig. Imorgon kanske jag får något vettigt gjort, nu ska jag beställa en öl till.

Elegi

Att sätta sig på buss 25A mot the University of Sussex klockan kvart över åtta på vardagsmornarna kan vara något av en smärre pärs. Av outtalad anledning tycker traffikverket här i Brighton&Hove att det är en ypperlig idé att låta alla olika busslinjer gå exakt samma väg genom stan, oavsätt vart de är påväg. En sträcka på kanske 8 kilometer kan ta över en timma att förflytta sig i morgonrusningen. Och det samma gäller vägen hem. Sånt kan tyckas enerverande, dock är det inte det värsta med kollektivtrafiken här. När bussen väl kommer - antingen fem minuter före eller 20 minuter efter tidtabellen - är den för det mesta överlastad med studenter och tonårsmorsor och med värmefläkten på maximal temperatur. Hållplatsenra ligger med ett mellanrum på sisådär 100 meter, där chauförerna har för vana att stanna i princip hela tiden (de enda gånger de inte stannar är när man ska på). Som för att kompensera all den försummade tid så står bussen, varje gång man ska av, still i 2 sekunder innan den drar vidare ut i trafikkaoset.

Uppgång och fall

Det kan hända att mitt skarpsinne och min klarsynthet förvånar även mig. Idag är jag en person helt annorlunda den jag var igår. Allting har vänt, på en femöring må jag tillägga. Allting tycks ha fått en mening och det bästa av allt är att det inte finns någon logisk förklaring till det: idag är det regnigare än någonsin förut, morgonen präglades av 2½ timmar engelsk grammatik, den enda till synes intressanta lektionen blev inställd, en tågbiljett till Paris kostar över 300 £, jag kommer antagligen bränna tjugo quid på krogen ikväll och på tisdag skall vår litterära kritiska analys vara inlämnad. Men...
Energin som pumpar genom min kropp får allt sånt där att verka värdsligt. Just nu känner jag till och med ett sug efter att sätta mig på biblioteket och plöja några tiotal sidor i "An Introduction to English Grammar". Imorgon kommer jag förhoppningsvis få insupa lite kultur - planerna på att se Justin Rutledge ikväll verkar ju gå i stöpet - i form av "Control" vilket ska bli ball. Nu ska jag återgå till att fra paralleller mellan Willy Russels "Educating Rita" och George Bernard Shaws "Pygmalion".

Dagens fråga:

Vad är upp med att allting krymper?

Måndag hela veckan

Såå. Här sitter man i sedvanlig ordning, på campusområdet, bara för att man inte vill komma hem till heltäckningsmatta, kattmat, gramatikkompendier och en laptop som behöver omformateras för andra gången på en månad. Helgen har varit en rekreation för själen då avstånden krympts, om än för blått tre nätter. Trots det käns måndagen ovanligt tung, diskussionerna slentrianmessigt triviala och inspirationen nånstans vid fotknölarna. Destruktiviteten ligger egentligen i att jag stannat kvar här, inne på språkliga instutitionens datasal, när man egentligen borde knalla runt bland de burleska affärerna kring North Lane eller svänga ner för trappan till Allicats och kolla in dagens film men jag har en tomhet i mitt bröst. Det finns så många problem att ta itu med, men som vanligt är det inget läge för sånt. Saker och ting får vänta tills imorgon, det är en sådan dag idag.

Dundertabbe

Idag blandade jag ihop Beowulf med Rolandssången. Sjukt pinsamt...

Bipolär affektiv psykos

Vädret verkar ha fått en flipp. Det är nästan lika manodepressivt som jag är. På fyra dagar har det varit fyra olika sorters väder. Det är underbart! Alldrig trodde jag att det skulle vara såhär. På riktigt.
I 21 år har jag arbetat intensivt för att slå minsta spår av fördom hur skallen, på inte bara mig själv utan alla andra i närheten, och då blir det extra jobbigt när man på tre och en halv vecka tvingas acceptera fakta och helt kapitulera. Min ringa vistelse i på brittiska sydkusten har gjort att jag helt ofrivilligt släppt taget om min PK-sida. Britter kan vara något av den mest stereotypa nationalitet jag någonsin stött på. Det fick jag lära mig redan första lektionen i British Culture. Det blir så banalt när lektionstiden går ut på att upprepa slentriana uttalanden, subjektiva självklarheter och anndra löst skramlade platityder. Ingen ont om gymnasiet (läs: massvis ont om gymnasiet) men visst känns det som att ha börjat ettan igen.

Tre veckor i exil

När jag stirrar ner på mitt skrivbord, som står uppe i mitt heltäkningsmatteförsedda rum, ser jag hur det svämmar över av kompendium och slarvigt skrivna anteckningar, mina enda egentliga bevis för att jag faktiskt pluggar. Jag har knappt rört dem. Jag la dem i prydliga högar, som mer eller mindre självmant sprider ut sig över ekskivans repade lack.
Av någon anledning har jag börjat känna mig alienerad, det känns nästan som man blivit avskuren från verkligheten. Enstöringen i stugan, som bara tar kontakt med verkligheten när han blir sugen på visky. Det mesta som händer häromkring blir i längden ganska enformigt. Eller... jag har gjort samma sak i tre veckor, på samma ställe. Är det bara jag, eller är det alla andra det är fel på...

Requiem for a Dream

Jag drömmer mardrömmar allt oftare. Antagligen beror det på en för kort säng och ett för kallt rum, men det är fortfarande obehagligt. Vid tretiden brukar jag vakna upp, invirad i de resårförsedda lakanen och stirra ut i mörkret. Inatt kallades jag Nr 5 och jagades genom ett varuhuskomplexs hisschakt. Efter det att jag äntligen letat mig ut ur den dataanimerade labyrinten ringde jag till kundtjänst och frågade den äldre kvinnan i växeln vafan de sysslade med.
"This is No. 5, what's the bloody fuzz about?"
"Ooh! Hi, Linus! We've noticed that you want to quit smoking, but really don't put an effort to it..."
Herrejävlar!!

Var är stimulansen?

Skolk är en av de få lättjor jag aldrig attraherats av. Mycket för att jag oftast finner lärande väldigt stimulerande. Tyvärr är inte fallet så med de så kallade föreläsningar vi genomstår två gånger om dagen, fyra dagar i veckan, à tre timmar. Jag har nog aldrig tidigare upplevt känslan av att bli behandlad som ett dagisbarn - förutom möjligtvis på dagis. Vi går igenom de mest imbicilla fragment av ämnen, oavsätt vilket ämne det är. Jag har för första gången faktiskt tyckt att en lektion om poesi är trist och innehållslös. Och är det inte från katedern - förra vecka hade vi en genom gång om hur man använder ett lexikon - så är det de livs levande platityderna till klasskamrater som lyckas spoiljera min annars ganska produktiva dagar.
"Mention the first that comes to mind when you think of USA"
"Iraq, obesity and Lindsey Lohan"
Herrejävlar!

Väderleksrapport

Inatt regnade det. Och då menar jag inte sånt där gemytligt höststänk, utan sånt regn som får en att överväga att bli kristen och bygga en ark. Rakt in genom takfönstret ner på helteckningsmattan, där det nu är en blöt fläck.

Eftergift

Tar man en titt, och det böver inte vara en speciellt noggran inspektion, på det sånt jag skrivit den senaste tiden kan man, utan större svårighet, hitta ett mönster. Ett i särklass uttjatat tema, baserat på min otroliga skrivkramp. Jag ber så hämskt mycket om ursäkt ifall jag gjort någon upprörd med min omedvetna redundans.

Det går en ilning genom stan

Så kom den tillslut, den oundvikligt grå himlen. Träden är fortfarande gröna, men löven på marken är bleka och torra. Färglöshetens fukt tog över, mellan husen och över taken, och hösten dök överraskande, dock inte oväntat, upp en söndag i september. Kvällarna är fortfarande ljumma, men mornarna är förödande kalla. Än så länge läcker kylan inte in annat än i själen, heltäckningsmattan värmer tillräckligt för att klara sig igenom dagen, men det lär inte dröja länge innan även frosten letar sig in innanför rullgardinens falska skydd. Det är bara en tidsfråga innan trädkronorna börjar brinna och vågorna börjar resa sig mot pirar och kajkanter.
Med Clogs på iPoden möter jag den första riktiga höstdagen, symboliskt nog en måndag. En måndag som vilken som helst, en dag som alla andra i september. Fast hur man än försöker rationalisera så leder allt tillslut fram till att det var den här måndagen sommaren dog.

En vy med allmogenmotiv

Instangd pa ett nedganget, angestframkallande, smatt illaluktande Internethak, med en industriflakt surrandes i vaggen, forsoker jag samla fragmenten av minnen fran gardagens degenererande pastorala aventyr. I Rottingdean finns en pub fran 1300-talet, med inredning fran 1890-talet och klientel fran 40-talet. Det finns aven en klassisk coutry club, dit ev viss Lord George tog sex svenskar i hopp om att bli bjuden pa en dans. Han berattade om hur han en gang traffat en vacker svenska, av fin rang och med trevlig familj, fran Boras, eller narmare bestamt Frufallan. Det blev aldrig nagot dansande far Georges, som ocksa skulle kunna forsorja sig - i den man en lord behover forsorja sig - som Tommy Korberg body double, men Olle kopte honom ett glas vin.
Det sags att Brighton ska ha ett ganska valutvecklat musikliv, men av att doma fran det vi sag i gar sa ar det nog bara skitsnack. Pretentios indie ar pretentios indie var man an i varlden vander och orakade killar, med stupror och tygskor, som sjunger falskt kommer alltid att forpesta klubblandet. Jag vet inte om det ar bakfyllan som javlas eller om jag faktiskt har borjat trottna pa verklighetsflykterna. Svenskarna tar over varlden, kollonialiserar lagomstaderna runt om i Europa. Snart ar vi val fler an australiensarna.
Med grusade ogon har jag sett pa hur det myllrar och smattrar inne pa krogarna, langsmed uteserveringarna, ute i parkerna. Annars sa ar det val ungefar samma stagnierat och etablerat klubbliv har som dar. Lika slentrian som de fulla dubbeldackarna om mornarna och lika klyschigit som kallpratet i livsmedelsaffarerna. Men hur skulle vi klara oss utan det...

Odyssé

Rudyard Kipling talade om valars ryggar nar han forsokte beskriva kullarna vid Sussex sodra kust. Valar, sjungande i skymningseld, ett med vagornas svall, lekande, sorjande. De lamnar ett nastan klagande landskap - bade valarna och kullarna. Hur kan nagot sa brant se sa runt ut? Vita kalkklippor reser sig direkt ur det stormande vattnet, likt skyddande murar kring en gronskande slott. Septembersommar och semantik.
Varje by man hamnar i ar precis som vilken som helst, fast ack sa speciell, for det ar dar man ar. Husen ser lika dana ut, men med den dar lokala, imaginare, touchen som far de att se sa pitoreskt ut. Rye och Pevency, Hasings och Lewis. En ruin ar en ruin, gammal vittrande sten, var man an befinner sig, forutom just har. Och dar. Strindberg lar ha sagt att han reser endast for att ha sett. Jag tror han hade en poang dar.

Brighton Rock

Tiden är och förblir en abstrakt konvention. Min första vecka på ny boplats har i mitt huvud transformerats och bearbetats för att för mig framstå som eoner av upplevelser. Intrycken är fortfarande svårsamlade, trots - eller kanske på grund av - ett intensivt schema. Hittills har jag inte kunnat använda Internet i den utsträckning jag skulle ha önskat. Jag skyller allt på tekninkens komplexitet, medan snubben som sköter Tecnical Support antagligen anser mig vara en imbicill.
Englands sydkust är varm, strändernas oändliga, små runda stenar skimrar rött av solens ständiga brand. Hettan får den överraskande stora stora kuststaden att likna en charterort än den angloby jag förutsatt Brighton & Hove vara. Septembers kompensation för tre månaders konstant regnande tog de flesta svenska studenter i stan med storm. Människor går hand i hand längs strandpromenaden, nöjesfältet på The Brighton peer tjuter och blinkar i skynmningen, pubarna kryllar av dubbelgökar och barflugor, jag sitter på min kammare och läser om phonemes, allphones och minimal pairs.

September spawn a monster

Det är september i luften. Den där ofrånkommerliga känslan av att man inte längre kan gå ut i fuktigt hår. Balkongens korsdrag isar i nacken, en erinran om nordligare vindar. I hamnen lägger båtarna ut, flykten härifrån, och glider sakta utmed älvstranden. Solen har förjäves anstränkt sig så hårt under sommaren att den nu blivit överhettad och inte längre orkar värma upp de sista skälvande dagarna i augusti.
Än så länge har jag inte tagit tag i speciellt mycket angående Brighton, vilket känns dumt med tanke på att vi åker på söndag. Fast det finns så mycket annat jag hellre vill göra än att sitta i telefonkö.

Välförtjänt semester

Klockan fyra i fredags eftermiddag gick jag av skiftet för sista gången. Jag har bidragit med min beskärda del i yrkeslivet för den här sommaren, ända sen april har jag stämplat. Och det har tagit på krafterna, måste jag erkänna. De sista veckorna har varit något av en pärs, då jag bara gått runt och surat och svurit över stereotypa kollegor och förlegade arbetsstrukturer. Men nu är friheten åter här! Den har spenderats i sängen, framför "Brideshead revisited". Idag ska jag vara myndig, gå bankärenden och läsa viktiga papper. Ikväll är det vernissage på Röhsska. Då ska jag dricka vin.

Bildsviten à la Way Out West:

Bläddrar igenom Yoas bildagbok och korrigerar alla minnesfragment från igår. Häpnadsväckande nog är det inte mycket som fallit bort, trots krök sen 3 o.s.v. Som alltid är det både svårt och trisst att beskriva med ord.

Dag 1:

- Lite väl hög pepp

- Varför ser Olle så rädd ut?

- Alex var 100% säker på att han skulle binga med Lady Sov

Dag 2:

- Det bästa sättet att bota en bakfylla...

- Lite väl hög pepp

- Dancin' in the streets

Kaffet är slut

Antagligen har jag gjort något för att förtjäna det tillstånd jag befinner mig i. Tröttheten och irritationen har infekterat själen och tillvaron blir alltmer irrelevant. Det egala tillstån jag befinner mig i kan förvisso vara följden av abstinens men det känns inte okej att acceptera sitt beroende.

Insikter och utsikter

När man varit "sjuk" i någon dag förstår man hur mycket livskvalitet man förlorar de timmar man offrar i yrkesvärldens konkurensklättrande. Min arbetsdag börjar med att jag mer eller mindre tvingas sitta och lyssna på Mytomanens ändlösa skrönor medan jag seriöst funderar på att slå ner honom för att få tag på hans cigarett - men jag har ju slutat röka. Kaffe är min enda musa för tillfället. Jag tillber kaffe om kvällarna, för att det ska hålla mig vaken om dagarna. Jag drömmer om kaffe, så att jag vaknar utmattat och svettig i vridna lakan. Kaffe...!
Imorgon kan man hämta ut Way out west-biljetterna. peppen är hög.

Blå måndag, tyst tisdag

Det var på Kelly's, i söndags, jag bestämde mig för att skolka från jobbet och lyckades nästla in Elsa i min dekadenta plan. Det har resulterat i stilla liv och en ripp till Saltholmens sol och bad - det tredje för i år. På senaste har vi plöjt igenom ett gäng DVD-boxar och gamla serier så när vi vaknade imorse var abstinensen hög, vilket gjorde att vi tvingade oss iväg till Movieline för att inhandla diverse sevärt. Jag har även beställt böcker från Bokfront. Värmen gör även den bäste förslappad och orkeslös. Nu måste jag städa mitt rum.

Besvikelsens sötma

Bitterheten har börja sjuda i mig. Jag vet inte om det är de tidiga mornarna - som jag i och för sig tycker om - eller de enfaldiga arbetet och allt vad det innebär, men min själ har märkbart börjat täras. Det är inte bara min själ heller, för den delen. I dagsläget känner jag mig som en 70-åring med kol. Eftersom augusti redan har infallit har jag beslutat att sluta röka och allt irriterar mig. Destruktiviteten går på högvarv.
Det har letat sig in en geting på kontoret och kaffet är ljummet. Filmen igår var väl helt okej, men publiken förjävlig. I desperation att bevisa hur mycket de förstod skämten kände de sig tvugna att maniskt pressa fram gälla skratt för minsta lilla aversetion och helt utradera möjligheten att höra vad som egentligen utspelade sig på vita duken. Men i ärlighetens namn hade jag hellre sett tre "Spimpsons"-avsnitt i rad.

Det skulle egentligen ha handlat om något

Jag har precis fightats med Anne om datorn medan Elsa duschar. Nu kom hon och tjyvläste hon så jag måste sluta... Imorgon är det bio.
Dagens låt - "Standing in the way of control" med Gossip